J. F. P 0 W E R S ska vara fullt uppriktig mot er, pater, så tror jag att ni behöver förkovra er.” ”Antagligen”, sa pater Eudex lite grötigt. ”Och ändå, ni med era tendenser... och universiteten som är så genompyrda av kommunism. Nej, det skulle inte gå an. Jag menade nog mogna för resten, inte förkovra er.” ”Åh.” ”Ni tog väl inte illa opp.” ”För all del.” Vem skulle trott att en sån bagatell som en grön oliv skulle kunna leda till allt det här, funderade pater Eudex — vem utom han själv vill säga, för hans umgänge med mon-signore hade visat honom att vad som helst kunde leda till allt. Monsignore var en mästare i att ge fingervisningar. Ingenting hade förändrats sen den dag då pater Eudex steg in i prästgården och sa att han var den nye hjälpprästen. Monsignore hade undvikit pater Eudex’ hand vid hälsningen, och några dar senare, när han hade börjat få grepp om honom, höll han en lektion över hela handskak-ningsproblemet. Det var i de mellanvästliga staterna man skakade hand eller de sydvästliga, de västliga i varje fall, och det förekom inte där han hade kommit ifrån, och — varför hade han överhuvudtaget kommit därifrån han kom? Inte för att vara hänvisad till handskakningar, det var då ett som var visst och sant! Handskakning var värre än fottvag-ning och hade i olikhet med denna fromma sedvänja ingenting att stödja sig på. Och från handskakning kom monsignore över till en allmän diskussion om fader Eudex’ fel och brister. Han använde det friare forumets metod, men han var den ende talaren och det blev aldrig tid över för frågor från auditoriet. Monsignore grep sina exempel på måfå ur levande livet. Han såg pater Eudex komma ut ur sitt sovrum i bara pyjamasbyxorna och berättade sålunda för honom om morgonrocken, dess syfte och något av dess historia. Han rådde pater Eudex att raka sig i armhålorna, eftersom detta var brukligt överallt numera. Han visade pater Eudex sin eau-de- cologneflaska, ”Tornspiran”, speciellt avsedd för prästerskapet, och sa att han inte borde dra sig för att använda det märket. Han föreslog att pater Eudex skulle raka sig oftare i ansiktet också. Han lånade honom sin katalog över toalettartiklar, där det fanns bilder av klerikala rakblad av allra senaste modell, och bad honom att för allt i världen sluta med att gå omkring och se ut som rabbinsk student. En dag kom han på pater Eudex med att sitta och läsa ”Den Katolske Arbetaren” och sen dess hade han inte litat på honom. Pater Eudex’ uppfattning om prästerligt skick var pietistisk i ordets värsta bemärkelse, barbarisk, simpel, främmande för kyrkans anda, vilken var den ena av de båda termer han använde som käppar att slå honom med. Den andra var smak. Atmosfären i prästgården var ofta tjock av Kyrkans Anda och Smak. Och så en sak till. Pater Eudex kunde inte föra en belevad konversation. Monsignore tvivlade på att pater Eudex kunde tänka något så när harmoniskt ens för sig själv. Varje diskussion med pater Eudex slutade oundvikligen med motsägelser eller suckar. Suckar! Varför kunde inte folk tala ut om de hade något att säga? Nej, hellre sucka då! Pater, sucka aldrig, aldrig någonsin åt mig mera! Slutligen gillade monsignore inte pater Eudex’ bordsskick. Detta kom till ett avgörande en kväll då monsignore formligen exploderade när han såg sin hjälpprästs tallrik tom och allt silver oanvänt utom en enda kniv, gaffel och sked. Han påstod att han hade gått och tänkt på det i flera veckor, för att därefter sänka sig ned till folkets enkla talesätt och förklara att pater Eudex inte var torr bakom öronen — nu kanske han fattade galoppen! Såvida monsignore inte hade gäster eller andra problem att kämpa med, var måltiderna alltid lämplig anledning till att uppfostra och stundom även tillrättavisa pater Eudex. Och nu visste han det värsta — om monsignore funderade på att rekommendera honom till ett studieår, antagligen vid ett av 502