CHECKEN kongregationens seminarier för att han skulle bli torr bakom öronen. Det var alltså det här som menades med att vara präst. Kommen och följen mig. Gån ut och gör en alla folk till lärjungar. Boten sjuka, uppväcken döda, gö-ren spetälska rena, driven ut onda andar. Göra lärjungar av den sortens folk vi har här? Mr Memmers? Kommunisterna? Mon-signorerna? Och var fanns de fattiga? De spetälska från forna dagar? De spetälska höll till i sina kolonier och hade nunnor som vårdade dem. De fattiga var i sina hålor och skulle inte komma fram. Mr Memmers satt på sin bank, utan tröst. Kommunisterna var vid sina universitet, i väntan på ett tecken. Och han satt till bords med monsignore, och det räckte för lärjungen att vara såsom mästaren, men hushållerskan hade haft gröna oliver i salladen. ”Fick ni er check i dag”, undrade monsignore. Pater Eudex övervägde svaret medan han höjde på huvudet. ”Jag fick en check”, sa han. ”Från Rivalbolaget, menar jag?” ”Ja.” ”Utmärkt. Och jag tycker gott ni kan använda den på bilen som ni vill ha. En snygg bil. Det är ett värdigt ändamål.” Monsignore märkte att han inte upptog det väl. ”Inte för att jag har för avsikt att diktera vad ni ska göra med den lilla presenten, pater. Det är bara det att jag inte vill att ni skall förödmjuka er med en A-Ford — och ställa kyrkan i dålig dager.” ”Jaha”, sa pater Eudex lidande. ”Ja, jag vågar påstå att ni inte ser faran, precis som ni inte gjorde för en stund sen när ni gjorde er löjlig för Whalcns skull. Inte för att jag vill uppehålla mig vid det, men jag tycker mig minnas ett par galoscher också.” Galoscherna! Monsignore anspelade på dem nästan som på syndafallet. I vintras hade pater Eudex gett bort sina galoscher åt en frysande strejkvakt. Det hade kommit fram till monsignore och — Herre Gud, en man kunde ha sina sympatier, men han hade ingen rätt att iförd sin ämbetsdräkt äventyra kyrkans prestige genom att ta parti i dessa futtiga och ovärdiga gräl. Monsignore sa att han med avsky tänkte på allt det onda som hade gjorts av folk som gjorde gott! Hade pater Eudex någonsin hört talas om de albigensiska kätterierna, eller fick man inte lära sig sånt på seminariet längre? Pater Eudex tackade nej till desserten. Det var jordgubbssufflé. ”Ljuvligt”, sa monsignore. ”Jag tror jag ska låta henne stanna.” I det ögonblicket blev pater Eudex på det klara med att han ingenting hade att förlora. Han placerade kniven bredvid gaffeln på sin tallrik och flyttade dem fram och tillbaka ända tills de tycktes påverka en mekanism inom honom som utlöste en fjäder vilken i sin tur gav honom förmåga att tala ut. ”Monsignore”, sa han, ”jag bör nog tala om för er att jag inte tänker göra bruk av de här pengarna. Jag har — för att nu visa er hur mitt inre fungerar — faktiskt tänkt överlåta checken till de strejkandes understöds-fond.” ”Såå”, sa monsignore lugnt — åratals erfarenhet av biktstolen hade gjort honom beredd på allt. ”Jag erkänner att jag inte vet om jag rätteligen kan göra det. Och även om jag skulle kunna så vet jag inte om jag skulle vilja. Jag vet inte varför... det är nog det att mut-pengar, vad man än gör med dem, är smutsiga.” Monsignore betraktade honom med genomträngande barnablå blick. ”Ni får nog ganska svårt att bevisa, pater, att överhuvudtaget några pengar in se är... det ni påstår att de är. Jag vill dessutom ytterligare opponera mig mot begreppet ’mutpengar’. Om inte annat förefaller det mig förhastat att ni dristar er ifrågasätta Rivalbolagets motiv vid utsändandet av dessa checker. Det verkar som ni skulle utmana hela välgörenhetens idé — och ändå är jag ingalunda okunnig om de missbruk 503