J. F. POWER S som pengar kan anslås till.” Så ändrade mon-signore kurs och la in allt i en suck. ”Kanske jag bara är en enkel själ, och det räcker för mig att jag personligen känner en del av personerna i Rivalbolaget och vet att de är goda människor. Många av dem katoliker...” Ett litet darr hade smugit sig in i monsignores röst. Han tystnade tvärt. ”Jag menade ingenting så subtilt, mon-signore”, sa pater Eudex. ”Eftersom ni är min herde, ville jag bara tala om för er vad jag tänker göra med checken. Eller vad jag inte tänker göra med den. Jag vet inte vad jag ska göra med den. Kanske skicka den tillbaka.” ”Visst, visst, pater. Men vi har ju alltid våra fattiga.” Monsignore tog avsked av pater Eudex med ett skratt. Pater Eudex hade på känn att avsikten med det antagligen var att invagga honom i tron att ingenting han hade sagt skulle användas mot honom. Fast det visade nog snarare att monsignore inte var tröttkörd, att han hade knäckt vilda hjälppräster förut, och att han snart skulle svinga sig upp i sadeln igen. Pater Eudex uppsökte den skuggiga verandan. Han försökte läsa i breviariet, men var för dåsig. Han gick in efter ett glas vatten. De irländska helgonen brukade stå upp till halsen i kallt vatten, men inte för att bli av med dåsigheten. Då han kom tillbaka till verandan stod en kvinna och ringde på dörren. Hon såg ut som en som ville köpa radbands-pärlor. ”God dag”, sa han. ”Jag är mrs Klein, pater, och jag undrar om ni skulle vilja hjälpa mig.” Pater Eudex fällde upp en trädgårdsstol åt henne. ”Var så god och sitt.” ”Det är ett tyskt namn, pater. Klein var av tysk härkomst”, sa hon, och tillfogade med ett enfaldigt flin. ”Det är inte vad ni tror, pater.” ”Förlåt, jag...” ”Klein. En del tror att det är ett judiskt namn. Men dom har stulit det av Klein.” Pater Eudex bestämde sig för att komma tillbaka till den saken senare. ”Ni undrade om jag kunde hjälpa er?” ”Ja, pater. Det är rent personligt.” ”Behöver ni bikta er?” ”0, nej då, pater.” Han hade fått henne att rodna. ”Ja, låt höra då.” Mrs Klein kikade genom kaprifolierankorna på båda sidor om verandan för att se om det fanns några obehöriga lyssnare. ”Här kan ingen annan höra er, mrs Klein.” ”Pater — jag är bara en fattig änka”, sa hon, och fortsatte som om pater Eudex just hade talat illa om mannen. ”Klein var så rysligt god mot mig, pater.” ”Det är jag övertygad om.” ”Så god... och så gick han och lämnade efter sig allt han hade till mig.” Hon började gråta lite. Pater Eudex nickade blitt. Hon var ute efter något, troligen inte pengar, som annars alltid var det säkraste att gissa på — antingen det eller också en alkoholist i familjen — men den här var ju inte irländsk. Kanske bara lite medkänsla. ”Jag har kommit för att få ert råd, pater. Klein han sa alltid ’0m du har nåt problem, Freda, så gå till prästen.’ ” ”Behöver ni pengar?” ”Neej då. Bageriet ger mer än jag har bruk för.” ”Jaså, ni har bageri.” Mrs Klein nickade neråt gatan. ”Ja, det är mitt nu. Det var Kleins förut. ’Sana’ heter det.” ”Där går jag förbi varenda dag”, sa pater Eudex och överlämnade sig åt henne. Han måste sluta upp med att själv försöka rätta in samtalet och i stället låta henne forma det. ”Vill ni ge mig ett råd, pater?” Han kände på sig att hon förnam hans likgiltighet och tolkade den som hans sätt att avvisa henne. Antingen hade hon ingen aning om hur virrig hon var, eller också hade hon en enastå 504