CHECKEN ende tro på att han som präst kunde se rakt in i hennes hjärta. ”Vad är det egentligen ni vill ha reda på, mrs Klein?” ”Allt han hade lämnade han efter sig åt mig, men det ligger bara i fack på banken.” ”Och nu vill ni att jag ska råda er vad ni ska göra med det.” ”Ja, pater.” Det här kunde nog bli intressant, tänkte pater Eudex, lite omväxling för en gångs skull. Han gick i minnet tillbaka till seminarietiden och lektionen då de hade tagit upp arvsproblemet. Har vi några ouppfyllda åligganden? Kan vi vara säkra på det? Står några hinder i vägen? ”Har ni nån försörjningsplikt, mrs Klein — några barn?” ”En son, pater. Jag låter honom sköta bageriet. Jag betalar honom bra — för mycket egentligen, pater.” ” ’För mycket’ är det existensminimum det?” ”Ja, pater. Han har inte familj.” ”Existensminimum är inte för mycket”, yttrade pater Eudex högtidligt och hade därmed omedvetet glidit in i den encykliska stilen. Mrs Klein log i tillfredsställelsen över att ha gjort något bra utan att exakt veta vad det var. ”Hur gammal är er son?” ”Trettisex, pater.” ”Ogift.” ”Ja, pater, men han har sällskap med en flicka.” Hon fnissade och pater Eudex knöt förlägen till skoremmen. ”Men ni har inte lust att sätta upp ett testamente och överlåta de här pengarna till er son på vanligt sätt?” ”Ja, jag blir väl tvungen... om jag skulle dö.” Mrs Klein blev plötsligt betryckt och jagad, men om det var av döden eller kristlig kärlek, det visste inte pater Eudex. ”Ni behöver inte göra det, mrs Klein. Det finns många behj ärtansvärda ändamål. Och det allra behj ärtansvärdaste är att skänka åt de fattiga. Mitt råd till er, om jag fattar ert problem rätt, är att ni ger det ni har till nån som behöver det.” Mrs Klein bara stirrade på honom. ”Ni skulle till och med kunna skänka det till ärkestiftet”, sa han, och fullbordade därefter meningen för sig själv: fast jag rekommenderar det inte i ert fall... med era tendenser. Jag har ett intryck av att ni gärna driver kohandel.” Men mrs Klein hade fått nog. ”Höh!” sa hon och reste sig. ”Det må jag då säga! Ni var mig en lustig en!” Och då insåg pater Eudex att hon hade kommit till honom för att få ett börstips. Det fanns i ögonen på henne. Hatten. Klänningen. Skorna. ”Om ni vill prata med monsignore”, sa han, ”så kan ni komma tillbaka i eftermiddag.” ”Ni är en trevlig ung man”, sa mrs Klein, ganska bitter nu och inriktad på att komma ifrån honom. ”Men det måste jag då säga — inte är ni mycket till präst inte. Och Klein som sa att om jag hade nåt problem så skulle jag gå till prästen — höh! Ni är då inte mycket till präst. Hur dags kommer er chef hem ? ” ”1 eftermiddag”, sa pater Eudex. ”Kom när som helst i eftermiddag.” Mrs Klein var redan nerför trappan och på väg ut mot gatan. ”Ni kan kanske försöka med mr Memmers på First National”, ropade pater Eudex med ett allvarligt försök att hjälpa henne, men hon måtte ha trott att det bara var hans vanliga struntprat och svarade inte. Då mrs Klein hade försvunnit gick pater Eudex till sitt rum. I korridoren på övre botten hejdades han av monsignores röst som steg upp ur den klerikala tupplurens djup. ”Vem var det?” ”En kvinna”, sa pater Eudex. ”En kvinna som kom för att få råd.” Elan väntade ett ögonblick på att bli utfrågad, men monsignore var inte tillräckligt va 505