GUNNEL VALLQUIST andra författare som sysslat med religiösa centralmotiv ; man behöver bara tänka på t. ex. Eliot, (Chesterton är redan nämnd,) Claudel, Huysmans, Bernanos, Carlo Coccioli och Elisabeth Langgässer för att ta några namn ur högen. Greene är en avgjord anhängare av ”vulgärkatolicismen”, som kanske i hans fall snarare bör kallas barnslig och enkel tro. Sco-bies reflexioner efter en bikt är betecknande: ”Det föreföll honom för ett ögonblick som om Gud var alltför tillgänglig. Det var ingen svårighet att nalkas honom. Som en populär demagog stod han till den ringaste följeslagares förfogande vid vilken tidpunkt som helst. Han såg upp på korset och tänkte: Han till och med lider offentligt.” Den barnsliga enkelheten i Greenes trosupp-fattning motsvaras av en tydlig nostalgie efter barndomen. Titeln på hans essaysamling ”The Lost Childhood” talar sitt tydliga språk. Överallt i Greenes romaner möter man barngestalter som representerar renheten och godheten: den engelska flickan i ”Makten och härligheten”, Rose i ”Brighton Rock”, detektivens son i ”Slutet på historien” och den döda Catherine i ”Hjärtpunkten”. Den utsökta scenen där Scobie läser högt för den sjuka pojken är ett gott exempel på Greenes uppfattning om barnasinnet, och scenen vid den lilla flickans dödsbädd när Scobie låtsas vara hennes far hör också till de finaste skildringarna. — Ofta spelas samma barnaroll av den älskade kvinnan: Elisabeth i debutromanen ”Mannen inom honom” är här prototypen för många följande kvinnogestalter som ännu bevarar något av barnets ofördärvade blick. Detta gäller, på olika sätt, både om Helen och Sarah. När Greene om ett barn kan säga att det ”redan blivit reducerat till en vuxen i miniatyr”, så är detta ytterst betecknande. ¥ Granskar man Greenes moraluppfattning finner man att den är en logisk konsekvens av hans trosuppfattning. Överallt dominerar aspekten paradox, kon flikt. Greene framhäver ständigt på nytt hur föga hans syn på den kristna människan överensstämmer med någon konventionell idealism. Det är att märka att hans människosyn står i lika skarp motsats till det sekulariserade människoidealet, som till den klichéartade he-lighetsföreställning som ofta möter på katolskt håll. Greenes böcker understryker den skarpa, oförsonliga brytningen mellan den sekulariserade världen och evangeliets värld, en brytning som ständigt återkommer i olika sammanhang. Här står Greene på klassiskt kristen mark. Han gör sig inget besvär med att försöka få kristendomen att framstå som vare sig ”förnuftig” eller aptitlig: kristendomens kärna är och förblir ”korsets dårskap”; den trotsar alla försök att reducera den till ”kristen humanism”. Denna motsättning mellan humanistiskt moralbegrepp och kristen etik låter Greene gärna personifieras i sina böcker. Här skall nämnas två sådana, mycket typiska, personifikationer: Ida i ”Brighton Rock”, och polislöjtnanten i ”Makten och härligheten”, kontrasterande mot å ena sidan Rose, å andra sidan whiskyprästen. Ida representerar den mänskliga rättvisan — Greene har knappast skapat någon mera gediget osympatisk gestalt, och det säger en del om hans uppfattning av det moraliska värdet i mänsklig rättvisa. Ida ”vet skillnaden på rätt och orätt”, hon är moralist och följer lagen ”öga för öga”. Rose å sin sida är kristen; orden ”rätt och orätt” säger henne ingenting. ”De smakade alltför tamt, hon var van vid starkare kryddor — gott och ont.” I Ro-ses värld ingår realiteterna kärlek och synd; Idas värld är alltför rationellt hygienisk och steriliserad för bådadera; där finns inte plats vare sig för frälsning eller fördömelse: ”Hon trodde inte på himlen eller helvetet, bara på andar, psykografer, borddans och små orimliga röster som klagande talade om blommor.” Polislöjtnanten står som kontrast mot whiskyprästen, och motsättningen mellan dessa båda gestalter är betydligt mer djupgående 512