KATOLIKEN GRAHAM GREENE studerad än motsättningen mellan Ida och Rose. Löjtnanten är den givet mest högtstående av dem båda, om man mäter med mänsk-ligt-heroiska mått. Han vet inte vad svaghet är, han tvekar inte, han går sin väg rakt fram. Whiskyprästen konstaterar det, och han ser däri en väsentlig skillnad mellan kristendomen och inomvärldsliga ideologier. De senare behöver ”bra människor” för sin sak, ”men det spelar ingen större roll att jag är feg — och så vidare. Jag kan lägga in Gud i munnen på folk i alla fall — och jag kan ge dem Guds förlåtelse. Det förhållandet skulle inte bli annorlunda om så varenda präst i kyrkan var som jag.” Ändå finns det inget tvivel om att whiskyprästen är ett helgon, ty han har kärlek och ödmjukhet, och inför detta väger hans mänskliga elände, hans orenhet och svaghet, från kristen synpunkt mycket lätt. Det har till och med bidragit till hans helgelse, ty helgelsen är Guds verk i människan, inte det lyckade resultatet av framgångsrika dygdeövningar — dylika leder lättare till fariseism än till något annat. Whiskyprästen är ingen hjälte, men han är ett helgon. Hjälten bär vittnesbörd om vad människan förmår, helgonet bär vittnesbörd om vad Gud förmår. * Om Greenes ”antihumanistiska” moraluppfattning kan irritera många av hans sekulariserade läsare, så är irritationen säkerligen inte mindre hos dem av hans katolska läsare som av intellektuella eller andra bekvämlighetsskäl hyser en klichéartad föreställning om det kristna idealet, en föreställning som om inte till formen så till kärnan är identisk med fariséernas moraluppfattning. Greene väljer med förkärlek att skildra sådana fall som undandrar sig ett generellt bedömande och som inte kan behandlas enligt färdiga recept. Det är därför läsningen av hans böcker är ansträngande och plågsam för den som på allvar vill följa med i problematiken. Det goda kan i teorin — och i moral handböckerna — te sig nog så rätlinjigt, och det finns ett katolskt talesätt som lyder ”Man kan inte vilja målet utan att vilja medlen”. Greene citerar det i ”Hjärtpunkten”, men för att visa att det i praktiken är en sofism, och han löser upp dess prestige med en enkel och träffande replik: ”Jo, det kan man visst — man kan önska segerns frid utan att önska de härjade städerna.” Det är också en bekvämlighetstendens att vilja tänka sig gott och ont uppställda ansikte mot ansikte på två klart avgränsade frontlinjer — i verkligheten är det inte så. Evangelierna talar om vetet som är blandat med ogräset: så länge vi är här på jorden kan vi inte slutgiltigt veta var det goda och det onda finns. Greenes böcker är genomsyrade av den uppfattningen. Och det är säkert att han här, liksom i sin moraluppfattning överhuvudtaget, står i samklang med evangeliet. Motsättningen mellan äkta kristendom och konventionella helighetsföreställningar illustreras särskilt tydligt i ”Makten och härligheten”, där berättelsen om whiskyprästens ensamma och glanslösa kamp interfolieras av en helgonbiografi i bästa klichétradition. En ung pojke lyssnar varje kväll till sin mors högläsning om ynglingamartyren Juan vars hjässa omstrålas av en gloria som är ett återsken av alla de sentimentala rekvisita som brukar ingå i de alltför talrika skildringar vilka i fromt syfte strävar att avköna och till ”snälla gossar” reducera personligheter som i verkligheten varit levande människor. Pojken reagerar sunt med leda och upproriskhet mot denna ”helighet”, och han omfattar polislöjtnanten med ett slags dyrkan på avstånd — denne representerar åtminstone ett sundare ideal än Juan. Whiskyprästen har djupt chockerat den fromma modern i familjen, och det går aldrig upp för henne att ”den där människan” skulle kunna bli en av ”hennes martyrer”. Men när pojken får höra talas om prästens avrättning går det upp för honom vad helighet verkligen är. Och då whiskyprästens anonyma efterträdare ringer på dör .3 BLM. 1952 VII 513