GUNNEL VALLQUIST ren, hälsar pojken honom med en hänförelse som endast skenbart kontrasterar mot hans avsmak mot helgonhistorierna. Vad är ”en god kristen”? Greene svarar mera direkt på vad en god kristen inte är: ”Gud kanske kunde förlåta feghet och brottsliga lidelser, men var det möjligt att förlåta vanefromheten?” frågar sig whiskyprästen. ”Vanefromheten utestängde allt utom aftonbönen och föreningssammankomsten och känslan av ödmjuka läppar mot den behandskade handen” — här finner man i koncentrat uttryckt den fara som hotar prästen i hans aktade ställning. Lika farligt som att vara en aktad präst är det att vara en from kvinna: ”de närde sig i lika hög grad som politiker på illusioner... Om man kunde var det ens skyldighet att beröva dem deras sentimentala föreställningar om vad som var gott...” Fa-riseismen är de kristnas stora fara i minst lika hög grad som den var judarnas. Hos Greene representeras fariseismen framför allt av de fromma kvinnorna. Scobies hustru säger om mannen efter hans död: ”Han var en dålig katolik.” Och fader Rank svarar: ”Det är det enfaldigaste uttryck man kan tänka sig.” Som tidigare antytts kan emellertid Gree-nes uppfattning om autentisk kristendom, eller om man så vill, helighet, resumeras i kravet på kärlek och ödmjukhet. Det ligger utom allt tvivel att kärleken är en ofrånkomlig förutsättning för frälsningen — Gud tvingar inte in någon i sitt rike; människan träffar själv sitt val. Det är kärleken som öppnar vägen till Gud för Sarah, det är kärleken som frälser Scobie i dödsögonblicket, och kärleken skulle, om den fanns även i sin köttsligaste form hos Pinkie, kunna frälsa även denne. Whiskyprästen vet att kärleken är hans enda hopp: på den tid då han ännu varit ”relativt oskyldig” hade han inte älskat en människa, ”men nu i sitt fördärv hade han lärt sig...” Ur själva hans synd hade det ”stigit fram kärlek — inte det högsta slagets kärlek, men i alla fall kärlek”. Och i själva detta erkännande ligger ödmjukheten. Prästen inser att han ingenting annat förmått med sin vanefromhet än att synda. Och han har sett att ”de allra grövsta synderna” avskär mindre fullständigt från nåden än ”de smärre synderna”. ”Publikaner och skökor skolen förr gå in i Guds rike än I” säger Kristus till de ”rättfärdiga”. Whiskyprästen har också kommit till insikt om att frälsningen inte kan nås annat än i medvetandet om den egna absoluta intigheten. Står nu detta i motsättning till den katolska åskådningen, som man ibland har velat göra gällande. Säkert inte. Man misstar sig gärna på betydelsen i kyrkans absoluta normer — ”hon kan alla reglerna”, säger fader Rank, ”men hon vet inte vad som försiggår i ett enda människohjärta”. Att som någon gjort ta detta som en utmaning mot själva kyrkan är ett rent misstag. Fader Rank gör ingenting annat än citerar ett vanligt katolskt talesätt: ”Ecclesia non judicat de internis” — kyrkan yttrar sig när hon uppställer principiella moralnormer inte om någon människas faktiska förhållande till Gud. Endast den mycket okunnige kan identifiera dessa normer med bedömandet av den enskilda människosjälens status — ett bedömande som helt undandrar sig kyrkans domvärjo och tillkommer Gud allena. Det är påfallande att sådana tendenser att vilja avgöra hur en människa står i förhållande till Gud både i Greenes böcker och i verkligheten så gott som aldrig kan iakttas hos en präst — som hur medelmåttig han än må vara har erfarenhet av själavård — men däremot hos ”fromma lekmän”, och inte minst i religiösa samfund där lekmannainspiratio-nen är dominerande, från de medeltida sekter som krävde ”renhet” av sina medlemmar till de nutida rörelser där man tror sig kunna avgöra huruvida en människa är ”frälst” eller ”förvandlad”. * Om man efter dessa generella synpunkter på Greenes etiska uppfattning övergår till att 514