KATOLIKEN GRAHAM GREENE granska deras tillämpning på några väsentliga punkter, kan man överallt konstatera hur tonvikten läggs på spänningsförhållandet, konflikten mellan olika motiv. Det kristna livets karaktär av plågsam paradox återfinnes överallt. Förhållandet mellan gudomlig och mänsklig kärlek utgör ett viktigt motiv i Greenes problematik. Det är inte så lätt att bilda sig en entydig uppfattning om Greenes kärlekssyn — den är mycket komplicerad, och ambivalensen spelar en stor roll. Ett är emellertid säkert: det rör sig om en konflikt av fruktansvärda mått, en konflikt där gott och ont finns försåtligt insprängda på båda sidor om den frontlinje där rätt och orätt kämpar. I alla fyra romanerna spelar det sexuella syndafallet en avgörande roll, men varje roman har sin egen aspekt på problemet. I ”Brighton Rock” representerar paret Pinkie— Rose två radikalt olika inställningar till kärleken : Pinkie vill inte älska, och denna vägran tar sig uttryck i våldsamt sexualhat. ”Hans nerver var förlamade av avsky, han ville inte bli vidrörd, inte ge sig hän...” Det är denna motvilja mot själva hängivelsen som stänger hans själ för varje form av kärlek — medan Rose, vars kärlek på det sexuella planet är helt självutgivande, är öppen för den generösa och trofasta hängivelsen även på alla andra plan, det religiösa inbegripet. Pinkie är kysk av fri vilja, men med helt negativa motiveringar: han förstår till exempel prästens kall med utgångspunkt enbart från sitt sexualhat. — Belysande för Greenes syn är de ord han lägger i munnen på den gamle prästen som Rose sökt upp efter Pinkies självmord: att vilken kärlek som helst är bättre än ingen kärlek alls, och att även den minst ”andliga” kärlek utgör en port som står öppen mot Gud. Whiskyprästen, som en enda gång i sitt liv av förtvivlan fallit i sexuell synd och har ett barn med en kvinna han inte hyser någon som helst känsla för, har insett hur komplicerat kyskhetsproblemet är. Visserligen lever han ständigt i ett plågsamt medvetande om sin syndfullhet, men å andra sidan inser han att hans tidigare ”dygd” inte varit mycket värd: ”Vilken outhärdlig varelse måste han inte ha varit på den tiden ... Då hade han i sin oskuld inte älskat en människa: nu i sitt fördärv hade han lärt sig...” Kärleken har vaknat till liv inom honom inför hans barn, som är en ohyggligt ondskefull liten varelse — och just därför upplever han något av vad Guds kärlek för människorna måste vara, fast han aldrig själv drar den parallellen. Han förstår med ens hur föräldrar känner det: denna malande oro för barnets framtid och dess öde, och han märker att det ansvar för själar han känt som präst har varit av ett betydligt enklare och mindre smärtsamt slag. Han anar också att det inte är det slagets bekvämare kärlek som krävs av honom; Gud vill att han älskar alla människor med samma blödande hjärta och samma ängslan som han har inför sitt eget barn. Å andra sidan upplever prästen med förfäran hur lätt den rent mänskliga kärleken kan ställa sig i vägen för kärleken till Gud. Faller den utanför den kristna ordningen är det fara för att man börjar älska vad som dock är och förblir synd. ”Kärleken kan vara den största olyckan i världen, näst förlusten av Gud. Den leder oss bort från Gud... När vi älskar vår synd, då är vi i sanning fördömda.” Whiskyprästen har kommit fram till den äkta kristna synen på kärleken: han erkänner oförbehållsamt sexualitetens betagande makt, till den grad att han talar om de fallna änglarnas svartsjuka på ”detta livets oerhörda privilegium”, och ”ingen har någonsin påstått att de störtade änglarna var fula... Jag vet — av erfarenhet — hur mycken skönhet Satan tog med sig i fallet.” Men å andra sidan vet han att det av honom krävs icke ett förnekande, men ett överskridande av det sexuella livet. Samma synpunkter dominerar ”Slutet på historien”. Bendrix’ kärlekshat har i och för 515