GUNNEL VALLQUIST sig det största psykologiska intresse men berör mera indirekt det religiösa problemet, och i den mån det berör det, finns samma motiv med hos Sarah. Det är därför främst hennes inställning till kärleken man här har anledning att stanna inför. De som i denna bok tror sig finna någon fientlighet gentemot sexualiteten som sådan tar säkerligen fel — en dylik fientlighet saknas fullständigt i den framställning Greene här ger av kärleken. Läsare som inte är närmare bekanta med den kristna sexualetiken kan lätt begå grova bedömningsmisstag härvidlag. En negativ inställning till sexualiteten finner man visserligen hos åtskilliga kristna författare: hos Augustinus och Tertullianus för att börja tidigt, hos Bernanos och Mauriac för att ta exempel från vår egen tid. Men hos Greene finns den inte, och ännu mindre hos Claudel. Såväl Greene som Claudel ser ett ideal i detta överskridande av den mänskliga kärleken, som inte tar sin utgångspunkt i negativism eller förakt — i så fall vore det inget verkligt överskridande, utan bortträngning. ”Slutet på historien” är i detta avseende en programförklaring. Den fysiska kärlekens skönhet oberoende av alla övriga hänsyn proklameras med en i mångas ögon rentav chockerande övertygelse — så skriver inte en människa med sexualskräck. Konflikten blir så smärtsam just därför att det kristna perspektivet hos Greene, ett perspektiv enligt vilken äktenskapsbrott alltid måste te sig som synd, inte på något sätt lyckas överskygga det faktum att äktenskapsbrottet på ett annat plan kan te sig direkt skönt, och att även förbjuden kärlek dock alltid förblir kärlek. Mot varandra står här två storheter som aldrig kan upphäva varann — förutsättningen för att ett verkligt drama skall komma till stånd. Om Sarah med Rose delar en självutgivande hållning inför kärleken, så har hon betydligt mer än Rose en positiv kärlekstörst, ett begär att bli älskad — kanske innan hon känner begäret att älska. ”Jag vill ha allting, alltid, överallt.” ”Jag längtar efter någon som accepterar sanningen om mig och som inte behöver skyddas. Om jag nu är en liderlig och falsk människa, så — finns det ingen som vill älska den som är liderlig och falsk?” Liksom Celia i ”Cocktailpartyt” är hon en ”erosmänniska”, en den omättliga hungerns människa. Och det är just från denna punkt som hennes Gudsförhållande utvecklar sig. Hon upptäcker att kärleken till Maurice ”banat vägen för” kärleken till Gud, och alt förmågan att älska Maurice varit henne given av Gud. ”Skulle jag ha kunnat röra vid dig om jag inte hade rört vid honom först?... Redan första gången på hotellet vid Padding-ton gav vi ut allt vi hade att ge. Du var med och lärde oss slösa, på samma sätt som du lärde den rike mannen att göra det, för att vi en dag inte skulle ha någonting annat kvar än denna kärlek till dig.” Och själva den mänskliga kärleken når sitt fulla mått först när den överskridits — det är en av de kristna paradoxer som är Greene så kära. Bendrix säger till Sarah: ”Jag kan inte åstadkomma mera. Du har fått allt.” Men hon svarar lugnt: ”Det vet du inte.” * Scobies fall är mycket speciellt och förtjänar en fristående undersökning. Hans problem kan sägas vara problemet om medlidandets förhållande till kärleken. Medlidandet utgör ett tema som återfinnes överallt i Greenes böcker. Man skulle kunna säga att det för Greene är den sprängkil som drivs in i människans skyddande rustning och gör henne definitivt sårbar. Det är den mest fruktansvärda av alla passioner, och den är liksom kärleken själv på gott och ont. Pinkie är ond därför att han inte vet vad medlidande är: ”Hans fantasi hade inte vaknat. Det var det som var hans styrka. Han kunde inte se med andra människors ögon eller känna med deras nerver.” Han försvarar sig mot medlidandet, som är den rämna genom vilken Guds nåd söker tränga in i honom; han vet att lämnar han den öppen, är det slut med hans ”frihet” — 516