KATOLIKEN GRAHAM GREENE det vill säga med hans egoism. Whiskyprästen upplever kärleken väsentligen som medlidande, som ”begäret att beskydda”, vilket måste omfatta varje människa som om hon vore ens eget barn. Och liksom Pinkie inte kunde älska därför att han inte hade fantasi, så är det för prästen ”omöjligt att hata, ty hat var bara brist på fantasi”. Scobie är ett offer för medlidandet. Han är oförmögen att komma ifrån ”detta automatiska, förfärliga medlidande som dras till varje mänskligt behov”. Här är medlidandet inte längre ett frälsande element, utan en förödande demoni. Inte bara därför att det leder Scobie (liksom Conrad i ”It’s a Battlefield”) in i äktenskapsbrott och utgör ett slags betingelse för själva sexualiteten. Detta är sekundärt. Det illustrerar bara hur en mänsklig lidelse, vilken som helst, enligt Greenes sätt att se måste föra vilse så snart den får fritt spelrum. Och det är detta hela Scobies drama rör sig om. Man har ibland på katolskt håll i ”Hjärtpunkten” velat se ett slags förhärligande av medlidandet på den ”kristna dygdens” bekostnad. Detta är ett felaktigt och alltför ytligt bedömande. Greene vill tvärtom visa den fruktansvärda antagonism som kan uppstå mellan evangeliets kärlekskrav och vanlig mänsklig godhet och hygglighet, egenskaper som lämnade åt sig själva kan driva en människa i fördärvet, lika väl som det kan vara synden som driver en själ till Gud. I ”Hjärtpunkten” framställer Greene i själva verket medlidandet som en karikatyr av den kristna kärleken. Två element kan beröva medlidandet karaktären av kristen dygd: förakt och svaghet. Dessa båda element är den verkliga kärlekens fiender — och djupast sett sammanfaller de. Den kristna kärleken bör vara en avbild av Guds egen kärlek — och denna kan mänskligt uttryckt sägas bestå i ett spänningsförhållande mellan barmhärtighet och rättfärdighet. Där rättfärdighetsdraget saknas kommer svagheten in — och innerst inne döljer denna svaghet ett förakt: man vågar inte tro på en människas ”bättre jag”; man vågar inte vädja till det sublima i henne. — I Scobies kärlek saknas rättfärdighetsdraget: han är oförmögen att söka annat än en människas omedelbara bästa, och detta leder honom till att svika det djupast sett bästa inom henne, samt hennes eviga väl — och sitt eget. Hans tragedi ligger i den psykologiskt oöverstigliga klyftan mellan hans tro, som klart visar honom vari detta eviga väl består, och hans känsla som inte kan inregistrera något annat än det omedelbara. Därav den olösliga konflikt som slutligen driver honom till självmord, ett självmord där motivet alltjämt är medlidande: medlidande med hustrun och medlidande med älskarinnan, och till och med ett absurt medlidande med Gud själv, som han vill ”befria” från kärleken till hans syndfulla själ. Den syn på kärleken som kommer fram i ”Hjärtpunkten” är förfärande pessimistisk; motsättningen mellan gudomlig och mänsklig kärlek ter sig här oöverstiglig. Men man bör inte bedöma Greenes syn på kärleken enbart utifrån denna bok, eller rättare sagt, det gäller att hålla i minnet att kärleken här är skildrad ur en speciell synvinkel: Greene har velat visa att medlidandet som renodlad, mänsklig passion kommer i olöslig konflikt med det kristna kärlekskravet som ibland kan fordra en skenbar hänsynslöshet, en hänsynslöshet som för den kristne i själva verket är barmhärtighet på längre sikt. Och här återkommer vi till ”Slutet på historien”. Det förefaller som om Greene, efter att i ”Hjärtpunkten” ha skildrat medlidandets Inferno, i sin sista roman velat skildra dess Purgatorio. (Överhuvudtaget kan det sägas att ”Hjärtpunkten” finner sitt komplement i ”Slutet på historien”; det är därför den senare boken är av så stor betydelse när det gäller att söka få en riktig uppfattning om Gteenes livssyn — även om man går ut ifrån den rimliga hypotesen att ”Hjärtpunkten” är mer fullständigt ”upplevd” och ”Slutet på historien” i viss mån ett uttryck för en tro och ett hopp som ännu inte gått i fullbordan.) 517