GUNNEL VALLQUIST — Medlidandet är även för Sarah en ofrånkomlig beståndsdel av kärleken. När hon tänker på Maurice är det minnet av ett ärr på hans kropp som inger henne den starkaste ömheten, och hon kan känna kärlek även för Henry när hon minns hans tårar, och för Richard när hon ser hans vanställande födelsemärke. Men i den lilla fula katolska kyrkan upptäcker hon en kväll Kristus på korset och förstår med ens att i kärleken till honom fullkomnas all annan kärlek, och allt medlidande. Hon kan i varje lidande människa se en avbild av den lidande Kristus — och därmed har hon upptäckt den kristna kärlekens väsen. Hennes väg blir också rakt motsatt Scobies. Därför att hennes medlidande är ett kristet medlidande, som inte står i motsägelse till trons evighetsperspektiv, får hon kraft att lämna Maurice. Hon vet att detta, sub specie aeternitatis, är det enda hon kan göra för honom — och så står vi än en gång inför en av dessa kristendomens paradoxer som för Greene har så central betydelse. ¥ Man kan här tala om en svekets paradox — ty på det rent mänskliga, omedelbara planet sviker ju Sarah Maurice, medan Scobie vägrar att svika Helen. Sveket — förräderimotivet, Judasmotivet är genomgående i Graham Greenes romaner; man återfinner det sett från en mängd olika aspekter och det skulle — liksom medlidandet — vara värt en ingående fristående studie. Är inte detta tema för övrigt ett av de centralaste i det kristna livet överhuvud? Synden är ingenting annat än svek mot Gud — det finns ingen synd mot en abstrakt moralkodex eller ”naturlig” lag. Jesu död på korset är syndens — svekets — konsekvens. Denna tanke är central i Greenes böcker. Pinkie är nära nog identifierad med Judas — han väljer hatet i stället för kärleken. Han synes gå förtappelsen säkert till mötes därför att han både vet vad han gör och vill göra vad han gör. Han vill svika Gud; han vet att han gör det genom att dra med sig Rose i fördärvet; hon är i hans våld, som Kristus i nattvarden: ”Gud kunde inte undgå den onda munnen, som valde att äta sin egen för-tappelse.” När han tar Roses oskuld ”försöker han känna smaken av Gud i sin mun”. ”Han hyste inte minsta tvivel om att detta var en dödssynd och han var fylld av dyster glädje och stolthet.” Whiskyprästen är Pinkies motsats. Han ser också sin synd som svek mot Gud, och Judas’ gestalt föresvävar honom ständigt, men han känner ånger: ”Han bar på ett sår som om en hel värld hade gått under.” Kontrasten mellan hans heliga kall och hans egenskap av syndare förkrossar honom: ”han var ovärdig det han förde med sig...” Men eftersom hans synd har lett honom till både ånger och till ödmjuk insikt om sitt eget elände blir han också barmhärtig mot andra: den Judas som i sin tur förråder honom inger honom endast medlidande: ”Kristus hade dött även för denne man.” Han ställer sig på samma plan som förrädaren: även han själv är en Judas, som kanske har mindre ursäkt för sin gärning än den fattiga mestisen. Men det är i ”Hjärtpunkten” som Judasmotivet framträder starkast: Scobies medvetande om att han förråder sin Herre symboliseras först av tupparnas galande i gryningen, då han lämnar Helen efter det första äktenskapsbrottet. Sedan blir hans medvetande allt klarare: synden är alltid Judas’ synd. Men konflikten blir olöslig när han ställs inför valet mellan att antingen överge någon av de båda kvinnor han känner sig ansvarig för, eller begå helgerån och ta nattvarden utan att ha ångrat och övergivit sin synd. ”Det är som den svarta mässan, mannen som stjäl sakramentet för att vanhelga det.” Hela tiden återkommer tanken att Gud är hjälplös, i människans våld när hon vill synda: ”Aldrig förut hade han så tydligt känt Guds svaghet.” ”Det är att slå Gud när han är nere på jorden — i mitt våld.” Man känner tydligt igen ton- 518