KATOLIKEN GRAHAM GREENE fallen av medlidande även här, och detta är karakteristiskt för Greenes syn på kärleken till Gud och på Kristi mänskliga gestalt. Sco-bies äktenskapsbrott ter sig för hans tro på detta påtagliga sätt: ”Han såg för sig ett blödande ansikte, ögon som slutits under den ihållande skuren av slag... Han slog med sin ringprydda hand under ögat och såg den missfärgade huden brista.” Scobie har mer än de flesta insett Guds kärlek, och ändå kan han inte annat än svika denna kärlek. Han representerar ett av de mest tragiska fall som tänkas kan: den svaga människan vars klarsyn hindrar henne från att vara omedveten om den synd hon är för svag att motstå, och som därför har en känsla av fullständig ansvarighet, som kanske inte motsvarar verkligheten. Ty insikt är inte detsamma som frihet. Scobie står i valet mellan två svek: han måste svika Gud eller människor. Han väljer att svika Gud. Därför slutar hans liv i katastrof och nederlag. Medan Sarah, som väljer att svika en människa, i själva verket är trogen det hon tror vara det väsentliga i denna människa. Det råder inget tvivel om att Greene från sin kristna synpunkt ser Sarahs lösning av problemet som den enda riktiga. Den är hård — men varken mer eller mindre hård än evangeliet självt. ¥ Om all synd för Greene ter sig som Judas’ synd, förräderi, så är han överallt medveten om att den speciella form av synd som tar sig uttryck i förtvivlan är den mest definitiva. Förtvivlan sammanfaller — liksom hos Judas — i regel med självmordet, som är dess logiska konsekvens. Pinkie är även här ett ytterlighetsexempel: han upplever klarsynt och utan ånger eller smärta hela vidden av den handling med vilken han frivilligt avsvär sig varje gemenskap med Gud. Rose försöker följa honom, men hon kan inte: ”hon försökte fatta vad förtvivlan, dödssynden, var, men hon kunde inte ...” Den avfallne prästen José i ”Makten och härligheten” ”visste att förtvivlan, den synd som icke kan förlåtas, hade honom helt i sitt våld”. Även whiskyprästens synd var i grund och botten betingad av förtvivlan — och man kan gott säga att han ända till slutet lever på randen av förtvivlan, till den grad att han själv ibland tror att han fallit i denna avgrund. Men hans handlingar bevisar att han aldrig gör det. Scobies självmord är givetvis uttrycket för hans förtvivlan inför konfliktens olöslighet. ”Förtvivlan är det pris man får betala när man ställer upp för sig ett ouppnåeligt mål... Endast människan av god vilja bär ständigt i sitt hjärta denna förmåga att döma sig själv till förtappelse.” Scobie är ”en god människa”. Men liksom vi redan sett att rättfärdighetens aspekt fattas i hans kärlek till människorna, så konstaterar vi här att förtröstans aspekt fattas i hans kärlek till Gud: ”Jag älskar dig, men jag har aldrig litat på dig.” ¥ Men konflikten och paradoxen följer oss här liksom överallt i Greenes religiösa motivvärld. Gott och ont är försåtligt — och välsignat — sammanvävda. Så är Roses synd väsentligen ett offer för Pinkies skull: ”Hon kände sitt ansvar, hon skulle inte låta honom gå in i mörkret ensam.” ”Om han blev fördömd måste hon också bli fördömd.” Scobie offrar också sitt liv för dem han älskar: ”0 Gud, jag hembär min fördömelse åt dig. Ta den. Använd den för dem.” Ett sådant offer som Roses eller Scobies verkar irriterande på den systematiskt resonerande katoliken. Det är klart att man inte har rätt att begå en synd för att hjälpa en annan, och tanken att en synd skulle kunna positivt medverka till någons frälsning är absurd, säger man kanske. I teorin, ja. Men Gud är inte teoretiker, han resonerar antagligen inte systematiskt, och människan gör det lyckligtvis heller inte i sitt livs avgörande situationer. Greene känner teorierna, han ”kan 519