GUNNEL VALLQUIST alla reglerna” — men när han tycks vilja se ett positivt värde i Roses och Scobies offer, så resonerar han trots all brist på ”logik” ändå ärkekatolskt. Offertanken är central i katolsk fromhet; den grundar sig på Kristi offer på korset, ett offer som för den troende katoliken Greene är ett med mässoffret: ”Gud hade prisgivit sig på detta sätt, en människa, en oblat, först i de palestinska byarna och nu här i den heta hamnstaden; där, överallt, fick människan handskas med honom som hon ville ... Vilken hänsynslös kärlek Gud måtte hysa...” Tron på Kristi offer drar med sig medvetandet om offrets betydelse även för människan; prästen vet att han är ”sitt folks slav”, prisgiven åt sitt kall, och på liknande sätt upplever Scobie sin roll som polisman. ”Jag är dömd att tjäna.” ”Jag är ansvarig, och jag skall ta konsekvenserna på det enda sätt jag kan.” Teoretiskt, intellektuellt vet Scobie att han inte kan rädda någon genom att begå en synd. Men hans själ klamrar sig ändå fast vid det paradoxala hoppet om att Gud skall ta emot hans offer. (Även här står Sarah som en kompletterande och korrigerande parallell till Scobie: han offrar evigheten för det närvarande, hon offrar det närvarande för evigheten — båda offrar sig själva för en älskad människa.) Scobies slutliga offer sammanfaller med hans självmord, men dessförinnan möter man offermotivet i en annan relation, som även den är upplysande för Greenes motivvärld. När Scobie står vid den lilla flickans dödsbädd, ber han: ”Fader, ge henne frid. Ta min frid för evigt, men ge henne frid.” Föreställningen om frid återfinnes ständigt i Greenes böcker. Den frapperar hos Pinkie; hos honom kommer den fram i samband med barndomsminnen från den tid då han brukade vara korgosse i kyrkan: ”Orden Dona nobis pacem steg åter upp i honom; han kände något liknande hemlängtan, en längtan efter något som han förlorat eller glömt eller kanske stött ifrån sig.” — Samma ord ur mässan återkommer också ständigt i Scobies hjärna: ”Frid föreföll honom vara språkets vackraste ord: Guds Lamm som borttager världens synder, skänk oss din frid. I mässan pressade han fingrarna mot ögonen för att hålla längtans tårar borta.” ”Pax, pacis, pacem, alla böjningsformerna av ordet ’frid’ trummade mot hans öron under hela mässan.” — Det är klart att friden måste te sig som det mest åtråvärda av allt för den som lever i ett ständigt medvetande om att ha syndat, att ha skilt sig från en kärlek som är ett livsvillkor för honom. För Greene kan inget större offer tänkas än offret av fridens gåva. Detta offer återkommer också i ”Slutet på historien”, där Sarah ber: ”Ge honom min frid — han behöver den bättre.” Att Gud hört hennes bön och tagit emot hennes offer antyder Greene ett stycke längre ner, där Sarah skriver: ”Nu har j ag inte frid längre ...” ¥ Greenes läsare brukar inte kunna avhålla sig från att ställa den — något naiva — frågan: ”Blev han frälst eller inte?” Anmärkningsvärt är att alla de här behandlade romanerna slutar med att en människa dör utanför kyrkans reglementerade ordning, och att detta faktum utgör ett problem. Sarah dör visserligen utan sakrament, men det visar sig att hon utan att veta det fått katolskt dop i sin barndom, och hennes död är för övrigt sådan att Greene låter henne kanoniseras i rentav traditionella former. — Whiskyprästen får inte bikta sin dödssynd innan han blir skjuten, och detta kommer honom att ängslas för sin frälsning, men man får utgå från att Greene som katolik förutsätter att viljan att bikta sig och ångern i ett fall som detta utplånar en synd med samma säkerhet som bikten och avlösningen skulle göra. Scobies och Pinkies fall är betydligt mer komplicerade. Särskilt ”Hjärtpunkten” har också väckt åtskillig irritation hos en del katolska läsare. Varför? Därför att man känner sig tryggare om man kan få tillämpa en pa 520