KATOLIKEN GRAHAM GREENE tentlösning — och kyrkan har gott om sådana — i teorin. Hon vet emellertid att patentlösningar i själva verket inte är några lösningar, och det vet även Greene. Han tar också med förkärlek upp till behandling just sådana fall som är oroväckande: han ställer patentlösning mot liv och visar att patentlösningen är absurd. — Inte ens Pinkie kan sägas vara säkert ”fördömd”. Av allt att döma saknar han helt den gnista kärlek som ensam kan frälsa en människa ur hatets isolering. Men varför återkommer ständigt, som en refräng, citatet: Between the stirrup and the ground, he mercy asked and mercy jound? Vad som sker mellan själen och Gud i dödsögonblicket vet ingen människa. Vi har redan sett att den mänskliga rättvisan för Greene ter sig som fullständigt illusorisk. Det är troligt att han, när han låter historien om Pinkie lika väl som den om Scobie sluta med ett frågetecken, vill ge sina läsare i alla läger en läxa: människan kan inte någonsin göra anspråk på att tränga in i mysteriet med en själs eviga öde — och författaren lika litet som någon annan. Vi vet, menar Greene, vilka lagar Gud uppställt för människan. Vi vet å andra sidan att Guds barmhärtighet har drivit honom att utge sin egen son för att rädda dem som svikit honom. Därför finns det här på jorden alltid hopp — och aldrig visshet. Jag hoppas i det föregående ha visat hur Greenes genomgående religiösa motiv har sin rot i en fast sammanhängande livsåskådning. Greene illustrerar dessutom hur litet schematisk denna livsåskådning i verkligheten ter sig för den som lever i den. Han gör detta så mycket mer övertygande som han aldrig har för avsikt att ”bevisa” vad det vara må. Han vet också att liksom han med sina utpräglat religiösa problemställningar är en stötesten för en viss sekulariserad publik, så är han också en besvikelse för en viss katolsk publik, som gärna väntar sig att en katolsk författare med sina skrifter skall tjäna apologetiska syften. De för vilka Chesterton står som idealet för den katolska författaren måste se en smula snett på Greene. Men Greene är ingen apolo-get, och han vägrar bestämt att vara det. ”Det värsta en författare kan ta sig till”, har han sagt, ”är att skriva i avsikt att omvända folk. När man är katolik får man inte försöka vara ’katoliserande’, men allt man säger eller skriver utandas oundvikligen katolicism.” 521