ALBERT CAMUS KONSTNÄREN I FÄNGELSE Ända fram till det ögonblick då Oscar Wilde skrev ”De profundis” och ”Balladen om fängelset i Reading” hade hans liv varit ett slående bevis för att den skarpaste intelligens och den mest lysande talang inte är förutsättning nog för en skapande ande. Hans enda önskan var emellertid att vara en stor konstnär och eftersom konsten var hans ende gud kunde han inte tänka sig att denne gud skulle förvägra honom nåden att vara utvald. I själva verket hävdade Wilde att det finns två världar, vardagens och konstens, och han menade att medan varje dag endast innebär en tråkig och ointressant upprepning av den närmaste föregående är konstverket i stället unikt. Följaktligen hade han vänt verkligheten ryggen för att leva helt innesluten i vad han trodde vara den ideala skönhetens sfär. All hans strävan gick ut på att förvandla hans eget liv till ett konstverk med harmoni och raffinemang som enda rättesnören. Ingen har gått så långt som han i exalterad dyrkan av konsten och samtidigt varit mindre konstnär än han. I skönhetens namn föraktade han världen medan han själv enligt den sanna konstens måttstock var så gott som ingenting. Allt vad han fram till denna tid hade åstadkommit liknar Dorian Grays porträtt, som härjas och förvissnar med en snabbhet som ter sig så mycket mer häpnadsväckande som modellen tycks förbli ung och skön. På de första sidorna i ”De profundis” fäller han också en rättvis dom över sitt liv, som han ville göra till ett konstverk. Han hade velat satsa sitt geni på sitt liv och sin talang på sina verk. Det var en aforism i Gides smak och han tog också upp den och lanserade den. Men det var ingenting annat än en aforism. Hans geni eller talang, vilket man vill kalla det, räckte plötsligt till för både liv och verk. En talang som endast resulterade i artificiella verk kunde säkerligen inte bära upp annat än ett ytligt och obetydligt liv. För att dinera varje kväll på Savoy behöver man inte nödvändigtvis vara vare sig geni eller aristokrat utan bara ha gott om pengar. Gide skildrar Wilde som ett slags orientalisk Bacchus, en Apollo, en romersk kejsare. ”Det stod en strålglans omkring honom”, säger han. Utan tvivel. Men vad säger Wilde när han sitter i fängelset? ”Ytligheten är den värsta lasten.” Det är tvivel underkastat huruvida Wilde, innan han blev dömd, någonsin hade tänkt på att det fanns fängelser. Om han tänkte på det, var det säkerligen i den tysta övertygelsen att dylika inrättningar inte var till för män i hans ställning. Han ansåg till och med att rättvisans maskineri inte hade någon annan uppgift än att stå till hans, den privilegierades, tjänst, eftersom det var han som först stämde lord Alfred Douglas’ far inför rätta. Genom någon egendomlig nyck blev det samma domstol som dömde honom själv. Han hade velat få lagen att tjäna hans egna syften och i stället blev det han som måste underkasta sig lagen. Det var då han fick klart för sig att det fanns fängelser. Tidigare hade han aldrig tänkt på det; på Savoy var det varmt och ombonat. Trots att han beundrade Shakespeare som hade placerat så många storheter och högheter bakom lås och bom, torde man kunna säga att han beundrade honom utan att ha förstått honom, eftersom han i allt vad han tänkte och gjorde inte ställde sig solidarisk med fängelsernas folk. Om konsten var hans enda reli 522