KONSTNÄREN I FÄNGELSE gion så var han dess farisé. Inte så att Wilde var hjärtlös, det skulle han komma att visa. Men han saknade fantasi, han var den ende, alla andra var för honom ingenting annat än åskådare, de var varken medagerande eller objekt. Som en äkta dandy var han själv alltför upptagen av att förbluffa eller förföra och därför kunde han själv aldrig varken förbluffas eller förföras av något slags sanning, inte ens sanningen om lyckan som han själv ständigt jagade efter. Den enda lycka han upplevde bestod i att klä sig hos skräddaren på modet. ”Mitt enda misstag var att jag så uteslutande inskränkte mig till de träd som stod i vad jag ansåg vara trädgårdens solbelysta del och undvek den andra delen för dess skugga och dysterhets skull”, säger han i ”De profundis”. Men plötsligt slocknade solen. Den domstol han hade sökt inverka på dömde honom. Den värld för vilken han levde visar honom med ens sitt verkliga ansikte, motbjudande i all sin tarvlighet, och kastar sig lystet över bytet. Ena dagen är han en ryktbarhet, nästa dag blir han i skandalens namn på ett skandalöst sätt hetsad och förföljd. Utan att ännu ha riktigt klart för sig vad som har skett vaknar han upp i en cell, klädd i fångdräkt och behandlad som en slav. Vem skulle komma till hans hjälp? Om ett lysande liv är den enda realiteten, då är det realiteten som i världens gestalt har kastat honom i fängelse. Om man endast kan leva i den solbelysta delen av trädgården, då måste Wilde dö i det stinkande mörker där han förtvivlar. Men människan är inte född att dö och det är därför hon kan övervinna mörkret. Wilde väljer att leva, ehuru det blir ett liv i lidande, därför att han i själva lidandet finner skälen till att man måste uthärda. ”Vet ni”, säger han till Gide långt senare, ”att det var medlidandet som hindrade mig att beröva mig livet.” Den som lider kan inte röras av ett medlidande från en privilegierad utan endast från en som lider på samma gång som han själv. En okänd medfånge som dittills aldrig talat till Wilde mumlar plötsligt bakom honom en gång under promenaden på fängelsegården: ”Oscar Wilde, jag beklagar er, för ni måste lida mer än vi.” Uppskakad förnekar Wilde detta och säger att alla i fängelset lider i samma grad. Är det ett misstag att tro att Wilde just i detta särskilda ögonblick erfor en lyckokänsla som han dittills aldrig anat kunde existera? Plötsligt upphörde ensamheten omkring honom. Världsmannen som till detta ögonblick har frågat sig om han upplevde en fruktansvärd verklighet eller en fruktansvärd mardröm och som har känt sig utlämnad åt de övriga fångarna ser plötsligt ett ljussken kastas över tingen och ge dem deras rätta proportioner. Nu känner han inte längre någon annan skam, hur brännande denna än må vara, än den att ha varit medbrottsling i den värld som dömer och fördömer på en och samma gång för att sedan gå till ett festligt upplyst middagsbord. Han vet att hans bröder inte är de män som frekventerar Ritz utan den som på fångpromenaden går framför honom och mumlar osammanhängande fraser och den som inspirerar honom till ”Balladen om fängelset i Reading” och vilkens snubblande steg i daggryningen hörs bland andra i fängelsekorridoren. ”Det finns inte en enda eländig varelse i detta eländets hemvist, inte en enda bland mina medfångar som inte står i symboliskt förhållande till själva livets hemlighet.” Samtidigt upptäcker han konstens verkliga hemlighet. Den dag då Wilde, genom en ytterligare grymhet från sina förfölj ares sida, med handbojor på och klädd i fångdräkt mellan två konstaplar förs till konkursdomstolen för att få meddelande om att han är fullkomligt ruinerad, ser han hur en gammal vän mitt i den hånskrattande folkhopen allvarligt lyfter på hatten och blottar sitt huvud inför olyckan, och den dagen förstår han och han skriver att denna lilla handling ”för mig öppnat alla barmhärtighetens brunnar”. Därmed blir han också i stånd att fatta Shakespeare och Dante, som han hade talat så mycket om utan att känna, och slutligen skriver han själv en av 523