ALBERT CAMUS de skönaste böcker som har fötts ur en människas lidande. Ända från de första orden i ”De profundis” ljuder i själva verket ett språk som Wilde kanske aldrig skulle ha funnit, om han hade sökt det, och i samma ögonblick störtar hans tidigare verks bräckliga och lysande byggnad samman till intet. I huvudsak är ”De profundis” ingenting annat än en bekännelse av en man som erkänner att han har misstagit sig, inte så mycket i fråga om livet som i fråga om konsten, därför att han har velat göra denna till hela sitt liv. Wilde erkänner att han genom att vilja skilja konsten från lidandet skurit av en av dess rötter och själv gått miste om det verkliga livet. För att tjäna skönheten på ett bättre sätt hade han velat sätta den över världen och likväl erkänner han i fängelset att han hade satt sin konst under människorna, eftersom denna konst inte hade något att skänka den som hade förlorat allt. En straffånge kan inte finna eko för sina egna tankar varken i ”Salomé” eller ”Dorian Grays porträtt”. Men i ”Kung Lear” och ”Krig och fred” finns ett lidande och en lycka som alla sönderslitna och förtvivlade människor i våra ohyggliga straffanstalter kan känna igen. När Wilde skurade golvet i sin cell med händer som dittills endast var vana att hantera sällsynta blommor, kunde han inte finna någon tröst i vad han själv hade skrivit eller i någonting som någonsin hade skrivits utan att ha fötts ur det skri av smärta som genom geniet blir ett uttryck för allas olycka. Varken hans raffinerade aforismer eller subtila berättelser kunde komma honom till hjälp. Däremot kunde han hämta tröst i Oidipus’ ord när hans lidandes kalk är bräddad och han böjer sig för världsordningen. Det är därför Aisky-los var en skapande ande, medan Wilde dittills inte varit det. I sin högsta inkarnation är geniet den som skapar för att den eländigaste bland de eländiga i det mörkaste av fängelser må hedras inför alla ögon och i sina egna. Varför skapa om inte för att ge lidandet en innebörd, vore det också endast för att uttrycka en vägran att acceptera det? I det ögonblicket träder skönheten fram ur orättvisans och ondskans mörker. Konstens yttersta syfte är då att vederlägga dem som dömer, förkasta varje anklagelse och i en glimt av skönhet, som är skön endast därför att den är sanning, rättfärdiga livet och människorna. Ur hat och förakt har inget mästerverk någonsin framgått. Någonstädes i sitt hjärta, någon gång under sitt liv når den sant skapande konstnären alltid fram till försoning. Det är då han identifierar sig med det banala som han finner den gemensamma måttstocken. Hur många konstnärer vägrar inte högdraget att nöja sig med att vara obetydliga? Och dock skulle denna ringhet vara nog för att skänka dem den verkliga talang som de annars inte kan nå. Mot sin vilja blir de i stället slavar och står under den gemensamma måttstock som de så djupt föraktar. Och hur många andra finns det inte som tror att det är nog att nå upp till denna gemensamma måttstock för att bli genier och som också kommer så långt men inte längre? Båda dessa dåraktiga uppfattningar kompletterar varandra. Den konst som förkastar vardagens sanning förlorar samtidigt sitt verkliga liv. Men konsten behöver något mer än detta liv. Konstnären kan inte förkasta verkligheten därför att det är hans uppgift att ge den ett högre berättigande. Och hur skall han kunna ge den ett berättigande om han bestämmer sig för att ignorera den? Hur skall han kunna förvandla den om han accepterar att bli dess slav? Och det är i skärningspunkten mellan dessa båda motsatser som det äkta geniet står i lugn upphöjdhet på samma sätt som Rem-brandts filosof står mellan ljus och skugga. Det var därför som Wilde när han bruten kom ut från fängelset endast hade styrka nog att skriva denna underbara ballad, där han låter alla de skrik åter skalla som en morgon ljöd genom alla Readings celler omkring skriket från den fånge som hängdes av män klädda i frack. Ingenting annat än hans olycksbroder kunde ännu väcka hans intresse och bland dessa främst den som avrättades i rättvisans 524