TEATERSÄSONGEN I PARIS av C. G. BJURSTRÖM Kristet och antikristet Med sin mäktiga, omdiskuterade och trots alla förtjänster konstnärligt halvgångna pjäs ”Le Bon Dieu et le Diable” satte Sartre den metafysiska teatern i rörelse. Dessa metafysiska tendenser hade tidigare tagit sig uttryck i en våldsam hausse för Claudels stycken under de gångna åren och i en allmän renässans för den katolskt inspirerade teatern. Ghelderodes lika katolskt inspirerade hädelser och Vail-lands kommunistiska pjäser hade i viss mån utgjort en motvikt, men den verkliga motoffensiven kom först med Sartres pjäs, som efter en sen premiär på våren 1951 spelats med framgång under hela den följande teatersäsongen. Ateismens reaktion har t. o. m. verkat så stimulerande och så lönande att den påpass-lige Cocteau, som ju alltid känner varifrån vinden blåser, skyndat den starke till undsättning med en pjäs späckad av antireligiösa vitsigheter och väl avvägda hädelser och cynismer. Man kan tyvärr inte påstå att Cocteaus ”Bacchus” blivit någon framgång, varken konstnärligt eller filosofiskt. Om inte Fran-Qois Mauriac hade gjort sin antagonist tjänsten att lämna teatern under föreställningens lopp hade pjäsen säkerligen inte heller ekonomiskt blivit givande. Det är inte utan att man förstår Mauriacs indignation även om man tycker att han borde insett att motståndaren inte var honom värdig. Cocteaus respektlösa och ofta nog smaklösa skämt med vad andra anser heligt är på en gång för lättvindigt och innehållslöst. Efter Sartres tunga brottartag verkar Cocteaus pjäs närmast som ett clow-ncri på lina. Kan man säga att Sartres pjäs äger en brottares kraft och tyngd, svarar Thierry Maul-niers ”Le profanateur” snarast mot den föreställning man gör sig av en fäktare. Det eleganta språket, de spänstiga gestalterna, de flotta replikskiftena som ibland glimmar till, ger verkligen intryck av något lika omsorgs fullt avvägt, perfekt behärskat och avgjort otidsenligt som en värj fäktning. Det förtjänar att understrykas att Maulniers Wilfrid, som i Paris långt senare än Sartres Götz bortförklarade Gud och anmälde sin fullkomliga likgiltighet för gott eller ont, egentligen är skapad tidigare än Sartregestalten och för något år sedan uppträdde i Avignon. Maulnier har därför något orättvist tett sig som en efterföljare i stället för alt framträda som en föregångare. Det besvärande i Maulniers pjäs är den känslokyla den utstrålar. Wilfrids utmaningar mot Gud, hans demoniska makt över Benve-nuta som han tvingar att förneka sin tro för att bekräfta sin kärlek, den fanatiske Aldos extas, allt detta ger snarare ett intryck av balett eller spetsverk än av livsviktiga problem. En avgörande faktor i detta intryck är den retoriska stilen som gör att Maulnier är en av de författare vilka, liksom Montherlant, ”skriver” teater för en eventuell framtida litterär berömmelse snarare än för en levande teater med levande åskådare. En författare som har liknande ambitioner men som en gång var en verklig teaterförfattare är André Obey. Hans tidiga pjäser, bl. a. ”Noak”, var mästerverk av humor och scenisk närvaro. Redan häromåret med ”L’homme de cendres”, den tredje och litterärt tillkonstrade versionen av en ”Don Juan” som en gång varit teater, visade det sig att Obey mer och mer hemföll åt tomma fraser. Den pjäs som Jean-Louis Barrault uppförde i höstas och som även den rör sig inom de metafysiska utmarkerna, var ytterligare ett steg i denna riktning. Obeys ”Lazare” byggde på en intressant idé, Jesus’ konfrontation med Döden genom den man han uppväckt från de döda, men bestod av en oupphörlig och oklart utspekulerad deklamation. Trots denna livskraftiga och ofta bullrande areligiösa eller antikristna teater har den katolska linjen inte sviktat. Sällan har man under en teatersäsong sett så mycket präster på. 530