TEATERSÄSONGEN I PARIS scenen och upplevt så många mirakel. Det har visserligen förekommit falska och skämtsamma mirakel som i ”Le village des miracles”, av Martens, författaren till ”Två skälmar i paradiset”, men i Loys Massons ”La résurrection des corps” är det frågan om ett verkligt under, även om den unge författaren inte lyckats genomföra sin ursprungliga idé i dess fulla renhet. Om kyrkans disciplin och kristen ödmjukhet handlar österrikarens Hochwälders ”Sur la terre comme au ciel”, som blivit en stor framgång, samt ”Beau sang” av f. d. stridsflygaren Jules Roy. Den nyansrike och vemodige Jean-Jacques Bernard har i sin ”Notre Dame d’en haut” utnyttjat ett religiöst tema och tungomålstalandets under, men hans pjäs är mera psykologi än metafysik. Bland de största händelserna är framförandet av Bernanos’ ”Le dialogue des Carmelites” som ursprungligen avsetts som filmdialog. Den katolska teatern har gjort mindre buller av sig än den antireligiösa —• och detta måste man tillskriva katolikerna som själva gjort det mesta bullret kring sina motståndare — men även om dessa pjäser kanske ibland har haft uppriktigare och vackrare uppsåt än teknisk skicklighet och poetisk kraft har de försvarat sin plats väl och även blivit aktningsvärda publikframgångar. Symptomatiskt är även att de kristna bilderna och situationerna återkommer i pjäser som egentligen inte försvarar en religiös idé. Ett gott komediår Vid sidan om denna allvarliga teater har det förekommit en rad komedier. Roussin, av vilken den utmärkta ”Une fille comme les autres” gått i repris, har framträtt med två nya pjäser: den delvis lyckade och helt framgångsrika ”Quand 1’enfant parait” samt den mera ambitiösa ”La main de César”. Med denna pjäs har han vågat sig in på Pagnols marker för att skildra en liten stad i Provence där borgmästaren-apotekaren helt gått upp i antikens stora och vördnadsbjudande exempel. Konfrontationen mellan den enkla och tämligen banala verkligheten med den unga hustrun som bedrar honom och de högtflygande drömmarna om att vara caesarernas like är en tacksam komisk effekt. Pjäsen blir emellertid en aning långdragen, framför allt genom att Roussin trots alla ansträngningar inte lyckats blåsa riktigt liv i sin huvudfigur. Härtill bidrog förmodligen att rollen i Paris spelades av Pierre Blanchard, en skådespelare som har stora förtjänster men som knappast kan sägas ha den frodiga humor och den varma mänsklighet som rollen borde ha utrustats med. Jacques Deval har med sin ”Ombre chère” givit kabaretartisten Robert Lamoureux tillfälle till en ypperlig teaterdebut. Pjäsen hör till de underhållande, väl-konstrucrade komedierna. En uppmärksammad dramatikerdebut har varit Albert Hussons första pjäs ”La cuisine des anges”, en lätt farsbetonad och en aning makaber komedi, som emellertid inte saknar en viss poesi. Författaren visar både fyndighet och replikkonst mot en bakgrund av allvar som gör att hans namn förtjänar att läggas på minnet. Guillaume Hanoteau visar sig i ”La Grande Roue” vara en ganska fullfjädrad lärjunge till Anouilh sådan han framträder i sina komiska pjäser. Tidigare har han endast framträtt med direkt dåraktiga farser, ofta försedda med muntra kupletter. Denna typ av parodisk operett eller revybetonad fars har under säsongen briljant företrälts av de våldsamma sjörövaräventyren i ”La Belle Rom-bière” som Vitaly iscensatt med sin vanliga livlighet och utpräglat sinne för rytm. Anouilh och Aymé Mellan de allvarliga, metafysiska pjäserna och de lätta komedierna — vilka ofta befinner sig på gränsen till farsen — råder en avgrund som Anouilhs och Marcel Aymés nya pjäser inte förmår fylla eller överbrygga. Båda har i sina komedier velat säga allvarliga saker och båda har, kan man säga, misslyckats — både med komedin och allvaret. Anouilhs ”La valse des toreadors” lider av samma fel som Roussins ”La main de César”: den är byggd kring en centralfigur som man är fullt beredd att acceptera och intressera sig för, men som författaren inte lyckats utveckla eller blåsa liv i och som till yttermera visso spelas av en torr och humorlös skådespelare. De som åtagit sig dessa huvudroller har varit så uppenbart felplacerade att man nästan tvekar att uttala sig om pjäserna utan att ha sett dem spelas av andra, mera blodfulla aktörer. Kanske återspeglar t. o. m. rollfördelningen författarnas tvekan mellan komik och allvar. I ”La valse des toreadors” är centralfiguren inte längre, som tidigare hos Anouilh, en ung flicka utan en gammal gubbe, general Saint- 531