BOKRECENSIONER formning av tristessens estetik kan man knappast finna före ”Marionetterna”. Upplevelsen av storstaden, förtätad i en känsla av på en gång hemlöshet och solidarisk uppgivelse, övergivenhetens lidande och njutning, det milt desperata accepterandet av ett oblidkeligt sammanhang, där man hör hemma utan kontakter som en trasa i en vrå, får sin första definitiva manifestation hos Hjalmar Söderberg och Bo Bergman. Ångesten som livsluft, desillusionen som livshållning kunde ibland stelna i en lätt-vunnen flanörattityd med en bittert suckande gest och ibland få ett stänk av jämförelsevis behagfullt självmedlidande, men den sentimentalitet som kunde lura hölls alltid tillbaka med en sträng formell behärskning, ett omsorgsfullt nedskruvat tonfall och en teknik som med all makt sökte dölja hur bländande den var. De mjukt glidande rimmen som inte gärna får ”låta” något, de djärva överkliv -ningarna, allt detta är en konst som bara vill uppnå det naturliga, det osökta, det enkla. Denna melankoliska och asketiska realism med sitt hjälplöst begränsade sociala engagemang kom småningom att behärska den breda strömfåran i ett par decennier av svensk diktning, tills den stora strömkantringen slutligen blev oundviklig. Då hade ödsligheten på sina håll hunnit bli idyll, det naturliga ibland övergått till pjoller och det osökta och enkla inte sällan tangerat det triviala. Detta inträffade knappast hos Bo Bergman men hos hans efterfölj are — sj älv förblev han praktiskt taget sina stilideal strängt trogen. Hans säkra smak förde honom sällan vilse från tristessens estetik, och fastän helt naturligt med åren ingivelsen och uppfinningen blir mera torftig, kan man alltjämt vara säker att i en ny bok med hans signum finna samma milt kärva kvaliteter. Deterministen, pessimisten och aristokraten Bo Bergman hittar man lika lätt i hans nya bok som i ”Marionetterna”. Bo Bergman var aldrig någonsin en ungdomlig poet. Jag tror inte heller att han någonsin fallit för frestelsen att låta sig föryngras. Han har i stället alltid bibehållit den spänst som man endast finner hos äldre herrar. Dikterna i hans nya samling, liksom i de närmast föregående volymerna, handlar visserligen i stor utsträckning om åldrande, men de ger ingen verklig inblick i en process, bara vittnesbörd om en desillusion, tidigt erfaren och utformad, som växt sig starkare men inte nämnvärt förändrats. Han hyllar — kanske nu snarare benhårt än riktigt kärleksfullt — sina gamla gudar, han umgås med skuggor, sina vänners skuggor — men alltjämt med oförvillad kritisk blick. Den livsbej akelse ”trots allt”, som många tydde sig till mellan de båda krigen och i klangfull förhävelse kallade kämpande humanism (så blanka vackra ord kan bli!), vill ännu i ”Stunder” höja sig och stiga som en jordisk sång, sida vid sida med ett pregnant vittnesbörd om livets lag ”ett okänt tvång”. En innerligare sanning, finare grundad än den kanske litet tröttande pendlingen emellan ödslig determinism och trots-allt-heroism kan ännu ibland nå ett helgjutet uttryck: Det är ej hälsan som gör världen vacker. Hälsan märker ingenting. Men hjärtats ångest, tankens sting och plågornas attacker gör världen utomkring din värld oändligt ljuv, oändligt vacker. Rätt läst har en sådan dikt inte så litet kvar av den ”melodiens magi” som Bo Bergman nu stillsamt klagar över är på väg ur hans hus. Aristokratismen hos skalden har naturligtvis inte avtagit med åren, och i ”Stunder” kan man finna attityden i tillspetsade epigram, ironiskt rubricerade som ”Världsvisdom”. I viss mån kan man karakterisera diktsamlingen som en fortlöpande och mycket obetydligt ca-mouflerad lamentation över nutidens vulgaritet. Till och med Stockholm, hans älskade litterära hembygd, kan göra honom besviken — han tycker att staden flåsar och gör sig bred och pöser och ser ned på gamla goda lagar för smak och levnadsvett... Min stad är borta. Jag vet ej när det skett. Som i denna slutrad är det ofta i den nya samlingen en verklig trött sorgsenhet, större än den gamla fint slipade melankolien, som gör ett varaktigt intryck. Den lyser stillsamt i många enstaka rader eller skär igenom som en plötslig smärta även i dikter med mycket svag struktur, vacklande monologer eller löst sammanhållna verskåserier. När det händer glömmer man gärna, hur bilderna från fordom har stelnat en smula i staturen — ”livets hotell” och ”livets stora öken”, ”sin andes fackla” och ”kallets mod” är klichéer som knastrar en aning. ”Jag kan inte spela några världsmelodier 536