BOKRECENSIONER på min gamla pipa, men jag vill gärna spela min melodi sådan den nu en gång låter”, heter det i en prosadikt. Så här fint kan den låta: Lilit, demonernas moder, gick genom öknen den grå, gick över berg och floder. Maria, Guds moder, ville hon hälsa på. Du häxa, sade Guds moder, kom inte vid min son med din onda blick. Men Lilit log mot den lille som mot en liten demon, och stilla gick hon därifrån. Är inte det fina trotset i denna miniatyr något mer än en spefullhet? Litet undrande, inte så litet beundrande lägger man ifrån sig ”Stunder”. Åke Janzon STILLEBEN MED VAXFRUKTER Sture Axelson: Som i en immig spegel. Bonniers 1952. 7: 50. Inför varje diktsamling är man ju beredd att åka berg- och dalbana mellan goda och sämre dikter. Men när man en stund strövat omkring i Sture Axelsons diktsamling har man med resignation ställt in sig på att leva i låg-landsklimat ända fram till innehållsförteckningen. Så mycket svårare hjärtbesvär får man därför när man plötsligt tvingas bestiga dikten ”Att vara Theseus”, som inte ens efter det häpnadsväckande sabotaget i sina båda slutrader kan reduceras till ett Elverhöj. Eftersom det blir nödvändigt att säga en del negativa saker om landskapet i övrigt är det bäst att spara citatet av den dikten till recensionens slut. Det finns visserligen ytterligare ett par markförhöjningar, fullt synliga för ögat, men inte heller de är fler än att man måste redovisa ett sorgligt slutintryck som dominant. För det första: under femton års tid har Sture Axelson givit ut diktsamlingar av åtminstone någorlunda självständig karaktär. Och så går han plötsligt och förgapar sig i hela raden av 40-talets främsta lyriker, förgapar sig som en debutant som aldrig haft ett eget tonfall och det har ju ändå Axelson haft. Sant är att det kanske bara är % av dikterna som drabbats av denna influensa, men det är ju på sitt sätt komprometterande nog. Vad som inte gör saken bättre är att dessa dikter hör till de sämsta i samlingen; det blir nödvändigt att kalla dem parodier på sina förebilder, bland vilka märks i första hand Thour-sie, Vennberg och Lindegren. Det övriga slättlandskapet är dåligt mera på egen hand. Det är klart att man kan säga att dessa dikter är bra för att vara så dåliga. Det är inte fråga om den totala obegåvningens hopplöshet (det visar som sagt dikten ”Att vara Theseus”) utan om en ytskicklighetens meningslöshet som det är speciellt nödvändigt att vara sträng emot. Som främsta förförelsemedel av ett inte helt tvivelaktigt slag har Axelson en rytmik som i bästa fall arbetar med spänningar mellan talspråksrytm och en fritt upfattad elegisk metrik. Det andra förförelsemedlet är en ganska ogestalt innehållslig atmosfär av skymningselegi och stilla levnads plågor — kort sagt en blå syrsa filande sina ben medan natten störtar sig över oss. Men god poesi blir det ändå inte därav. Med missuppfattade eller illa tillämpade surrealistiska och imagistiska metoder radar han upp efter varandra en räcka inbördes likgiltiga verklighetsreferenser, som han därefter kvalificerar stämningsmässigt med en rad dessvärre inbördes likgiltiga bilder. Se t. ex. på denna dikt: Tänd lyktornas bleka solar i rummens blå kvadrater. Töm längtans frö i ensamhetens fågelburar. Nu faller ett regn på stadens klockor. Nu blåser en båt i hamnen. Nu glider den ut mellan svarta kranar — Cycnus, den vita svanen. Dessa genitivkonstruktioner av ”verklighet” och bild blir ju fullständigt meningslösa (märk de helt pekoralistiska tredje och fjärde raderna), de leder inte fram till någonting, eller i värsta fall leder de fram till en punkt, en point, som skulle tvinna samman dikten men som i stället kommer den att falla sönder i sina slappt stämningsframkallande detaljer. Axelson saknar sinne för ekonomi och koncentration; fina enskildheter förstörs hänsynslöst av att han ”ingenting har att säga”, ingenstans vill eller kan komma. I samma stund man sagt detta erinras man om att Theseusdikten står som en levande in 537