BOKRECENSIONER vändning mot ens ord. All right, då får man konstatera att han kan skriva bra dikt men sällan gör det. Denna dikt har en inre motivering och slutenhet, bilderna frigör och kvalificerar varandra, den digra mångtydigheten framgår inte ur vaghet utan ur fruktbara ord. Författarjaget både identifierar sig med The-seus och ställer sig längtande utanför honom och detta dubbla förhållande gestaltas å ena sidan i motivet med dubbelyxan, å andra sidan i spänningen mellan den först prisade meningsfullheten och den slutligt brutalt framkastade entonigheten. Det kunde finnas åtskilligt att säga om denna ganska goda dikt men det får räcka med ett citat och en bön om att läsaren måtte blunda för diktens två sista rader: Att vara Theseus, att gå in under dörrens dubbelyxa. Månen spelar på havet, cittror knäppa. Ljus lysa i palatsets fönster. Avlägset sjunger en fågel i tunneln av löv. Så slutet i sig, så självklart allt: livet och döden snäckan på stranden och havets stjärna. Hör yxor klinga ej blott bland pontiska pinjer, stammar falla andra än ekars. Cittror knäppa, ljusen lysa i palatsets fönster. Att vara Theseus, att gå in under drömmens dubbelyxa. — Entonigt sjunger en fågel i tunneln av löv, till ingen glädje, entonigt gnisslar en flöjel, en dörrs rostiga gångjärn mångtydigt entonigt: Att vara Theseus — utan Ariadne. Sven Lindner DEN HÅRDA LÄXAN Irja Browallius: En fågel i handen. Bonniers 1952. 14:50. Irja Browallius är en flitig författare. Inte allt i hennes sjutton volymer starka æuvres har lyskraft. Kanske har hon på sistone fått vidkännas en viss förströdd högaktning. Men i stort sett övertygar hennes verk genom äkta episk anda, fin miljökännedom och en mörk insikt i människonaturen. Och ”Vänd ryggen åt Sivert!”, fjolårsromanen om den oskyldigt dömde, lyfte plötsligt upp allt i en högre dignitet. Det var på en gång återkomst och fullbordan: ett folkligt epos av lugnt betvingande kraft och hård konsekvens och därtill med en hemlig upprördhet på djupet som genomglödgade varje scen och gav språket en alldeles ny och levande känslighet. Att ”Vänd ryggen åt Sivert!” är Irja Browallius’ mästerverk och en höjdpunkt i svensk prosa står väl ganska klart, och svårt torde det bli för författarinnan att överträffa den. Emellertid är även ”En fågel i handen” en god allmogeskildring. Också här rör vi oss i Skruke-bygden med dess apelhägnade skogstorp och idoga bondgårdar. Också här arbetar ett obönhörligt sanningsljus i tröga, halvmedvetna, ofta förkrympta själar, arbetar tills det fördolda bringas i dagen och allt ligger naket, bart — i sitt bittra förgäves, sin nästan lagbundna nödvändighet. Huvudpersonen är en blond och vacker, arbetsduglig lantflicka, kallad Långa på grund av sin resliga statur. Hon följer sitt blods impulser och är föga van att tänka över sig själv eller andra. När hon tjänar i prästgården har hon redan haft många pojkar och är ändå ett oskrivet blad. Men Kalle smed, den födda kvinnotjusaren, blir hennes öde och väcker henne till smärtsam medvetenhet. Övergiven av smeden, vars barn hon väntar, reser hon sig instinktivt till självförsvar. Med list och kvinnlig intuition fångar hon in sin forna beundrare, den groteskt fula, beskedliga bonden Adel, som i förtjust manlig godtrogenhet går i fällan. Långa blir husmor på Josebo gård tillsammans med den ödmjukt tacksamma svärmodern. I allt gör hon rätt för sig, som maka och som arbetsmänniska. Men hennes liv är byggt på osäker grund. Som ”torkvirveln”, som kan uppstå under stilla, varma sommardagar bryter ofärden in, kulminerande i den blodiga slutscen då Adel utkräver hämnd på smeden och — som han själv känner det — redligen avtvår sin skam. Temat känns igen från författarinnans tidigare böcker, liksom från andra allmogeromaner och väl ytterst från livet självt. Men så som det berättas här verkar det inte nött. Författarinnan förskönar inte. Tvärtom lägger sig det mörka i motivet ganska ängslande på sinnet. ”Så enkelt det var att bedra. Ändå var det svårt” ... När Långa ser vart det bär hän, far en undran igenom henne, varför hon inte tidigare sagt allt till Adel. Men då hade tanken inte fallit henne in. Som vi alla, handlar hon blint och bundet, får lära livets hårda läxa i efterhand. Hämndeakten som berättelsen mynnar ut i, är trovärdig alltigenom och starkt skildrad — mörker, blod och flamma. Dock innebär en hämnd ju aldrig ett slut på något, och det 538