BOKRECENSIONER kan inte hjälpas att läsaren på sätt och vis känner det som om något hade blivit avklippt. ”Vänd ryggen åt Sivert!” hade större perspektiv och mer av tragisk resning. Som psykolog har Irja Browallius skolats hos de ryska mästarna, men allmogeskildringen som förloppet är infogat i har sin rot i hennes djupa kännedom om bygden. — Dofterna i ångande, alstrande juliskog, höstens underligt tomma tystnad, stämningen under en barnsängsvisit i kammaren, Irja Browallius bemästrar på sitt nuvarande stadium denna verklighet med de finaste uttrycksmedel. Man fäster sig vid ett par suggestiva skildringar av människors olika sömn: den unga kvinnans sunda sömn och den av olyckan slagna mannens dvalliknande. ”En fågel i handen” har försetts med ett bokomslag som för tanken till järnvägskiosk eller Levande Livet. Oriktigt, anser anmälaren. Margit Abenius SMÅLÄNDSKT Bror Olsson: Småländskt. Studier och minnen. Allhem 1952. 14: 50. Östgötar, västgötar, skåningar och när-kingar bör inte låta sig avskräckas av titeln på Bror Olssons nya bok. Och inte heller stockholmare eller göteborgare. Den heter ”Småländskt”, men den bör kunna tjusa och roa var och en, som — oberoende av landskap — sätter värde på en lärdom utan pedanteri, en formell elegans utan några som helst stilistiska choser, en varmhjärtad humor och en intim livsnärhct. Bror Olssons bok har till undertitel ”Studier och minnen”. Till studierna hör först och främst några artiklar, som tycks vara spånor från författarens storartade arbete med Kalmar stifts herdaminne och som handlar om så olika saker som prästgårdar i gamla Kalmar-stiftet, en äktenskapsskillnad på 1600-talet, brev, som under nordiska sjuårskriget skrevs av småländska studenter i Rostock, handlingar rörande de s. k. separatisterna, som på 1700-talet satt inspärrade på Kalmar slott. Till studierna kan också räknas sådant som den intressanta utredningen av hur uttrycket ”det mörka Småland” kommit till, de båda fint formade porträtten av smålänningarna Peter Lorenz Sellcrgren och Ivar Ljungquist, samt den breda översikten ”Småland och smålänningarna i litteraturen”, i vilken författaren synar sådant som har skrivits om Småland och smålänningar alltifrån den rika skällsordsfloran på 1600-talet fram till Elin Wägner, Pär Lagerkvist och Vilhelm Moberg. — Allt detta är studier, frukter av vetenskapsmannens och biblioteksmannens bläddrande i böcker och handskrifter, men det innehåller också mycket av minnen, av sådant, som är självsett, självhört och lagrat i minnenas rum, ibland i form av aforistiskt tillspetsade reflexioner, som det är frestande att skriva av, såsom när Bror Olsson apropå en knalleffekt i en av de romaner han nämner säger att livet i allmänhet inte är så dramatiskt ”men inte mindre spännandet för det”, eller när han på tal om en viss ensidighet hos en författare menar att ”dåliga egenskaper brukar vara tämligen jämnt fördelade på människorna, oberoende av deras åsikter”. — Rena minnen är de tre sista uppsatserna i Bror Olssons bok, och det är också i dessa, som författarens egen älskvärt aristokratiska personlighet öppnast kommer läsaren till mötes. Säg mig vilka minnen du samlar på osv. skulle man kunna säga med en lätt förändring av det gamla ordspråket. De minnen, som Bror Olsson har dröjt vid och som han har velat lämna också åt andra, är minnena av byoriginalet Möll-August, av morfadern den fine gamle skräd-darmästaren Gustaf Bäckelund, och av gamle folkskollärare Sandberg från Ålem. Den raggige Möll-August är en som förstår sig på livets väsentligheter och som inte av andras hån låter locka sig till något slags otrivsam skryttillvaro. Han har en säng,* ett bord och cn stol, han har bröd, mjölk, grönsaker och svamp, han har sin Platon och sin Kant, och han har sitt utomordentligt fina livsintresse, det att förvärva och läsa Bibeln i de renast möjliga texterna, ett intresse, som kommer honom att lära sig språk efter språk och som till och med gör honom villig att gripa sig an med syriskan. Om morfadern berättar Bror Olsson hur det gick till att det av den levnadsglade gesällen ”sådan som folket är mest” blev en djupt andlig man, och han betonar särskilt den gamles förmåga att på en gång leva i tvenne världar, att blixtsnabbt förflytta sig ”från uppenbarelsens högsta höjder” till ”en låg värld, där det rörde sig om arbete och priser, om efterfrågan och tillgång, om krig och fred”, en förmåga, som författaren som barn fann mycket märkvärdig men som se 539