BOKRECENSIONER nare förvånat honom mindre, därför att också han själv kommit underfund med, att dessa båda världar egentligen inte var två utan bara en enda. Lärare Sandberg får hos Bror Olsson stå som representant för flera generationer folkskollärare, som var kulturbärare på ett helt annat sätt än nutidens folkskollärare. De levde under de torftigaste och mest slitsamma förhållanden, de lärde barnen a-b-c och de vuxna att sköta fruktträd och plantera bärbuskar, och de kämpade oförtrutet för att införa de enklaste elementen av skick och hyfsning. Bror Olsson har med ”Småländskt” bl. a. velat påminna om dem som genom tiderna andligen kultiverat folket och landskapet, och boken har blivit en lika fin som roande revy. Den är dessutom utsökt vackert illustrerad med ett tjugutal bilder, av vilka flera säkerligen är ganska unika. Elisabeth Tykesson SVÄVANS ORD Bo Setterlind: Alexandrine. Bonniers 1952. 10:50. Recensentens tillstånd efter första genomläsningen av Setterlinds ”Alexandrine” — en till stupiditet gränsande oförståelse. Ingen enda idé stiger ned till ljus och ledning. Vad betyder dedikationen: ”Till diktarna av England” och vad menas med ”den mån” på sid. 21 och vem är Alexandrine och vad handlar boken om och var finns den fasta mark att stå på, som e» recensent så väl behöver för att avgöra vad som är upp och ner, avigt och rätt i det han fått att bedöma? Efter en så nedslående början borde recen-sionsexemplaret rimligtvis ha återsänts och recensenten ha vidgått sin inkompetens. Att jag behöll det berodde dels på de inlagda dikterna, dels på tanken att oförståendet kunde hänga samman med en äldre generations ovana vid en yngres sätt att handha språket och att kanske skalet, om man gav sig till tåls, skulle kunna bräckas och man få förklaring på den egendomligt åtskruvade, osaliga stämning som boken i alla fall hade försatt en i. Jag tog mig före att läsa ”Alexandrine” högt, dels i enrum, dels för en lyssnare. Det verkade i hög grad till författarens fördel. Liksom splittringen i ”Fridas visor” upphävs av musiken, så smälte också här — genom ackompanjemanget av den mänskliga rösten — ”tanka i tanka och vers i vers” (J. H. Kellgren f, för att anknyta till författarens egna språkvanor). Och efter ytterligare ett par genomläsningar är jag beredd att foga följande vittnesbörd till det redan sagda: ”Alexandrine” handlar, tror jag, om Skaldens, den ödesbestämt annorlunda människans, villkor och uppgift under atomåldern, allt sett under bilden av ett purgatorium. Författaren tar livtag med förgörande och frälsande makter inom sig, utanför sig själv. Under rubriken: Häpna och läs! förkunnar han en ”ny realism”, transcendental i syftningen: ”Det skall göras en bild av verkligheten sådan den är i himlen.” Författaren känner sig stå i den skarpaste motsättning till ”världen” med dess avtrubbningstenden-ser. Stämningen av dödligt allvar mitt i lekfullhet och kvickhetsfyrverkeri kommer till tals i raderna: ”Jag ser att du älskar skönheten. Vet du att den är döden? — Ja, Alexandrine.” — Den genom hela boken anropade Alexandrine var i författarens förra roman en förförd flicka som gick i forsen. Här är hon död, men skalden umgås ständigt med henne, älskar henne och älskas tillbaka. Alexandrine är hans ”du”, hans genius; hon eggar och uppfostrar, stöder, tröstar och plågar honom. Alexandrine är androgyn, kräver ibland en kvinna att älska. ”De vill att du skriver som man. — Som man! De vet inte vad de tänker. De tänker inte på att dikt är motsatsen — djup.” Alexandrine bor överallt: Hon rör sig nere vid sjön. Hon blir så mycket som blänker i en poets fantasi. Hon blir svimmande vattengnistor och det där nätet som svänger, ett strå, solskivan och några genomlysta fiskar. Står hon ute bland näckrosorna och det blåser mot hennes kropp, visar hon våta blad. Hon har rätt. Det är härligt att vara diktare, att komma till sjön som blåser med små, små båtar när de går ut, skimrande solvatten, en skymt av friheten och hjärtat gungar. Andra röster är Sjöjungfrun, och Predikanten som skamlöst försöker locka poeten att bli en Ordets officiella förkunnare, och Djävulen som tvingar honom att vältra i medeltida grymhet och skam. (Vilken egendomlig bundenhet hos yngre svenska författare vid medeltiden!) Rösterna från världens barn, till vilka också skaldekolleger hör, kan låta så här: ”De säger att jag är högfärdig... ingen ser att det är min stora sorg att jag gör intryck av pajas... de är särskilt angelägna att jag har det bra och trivs... de skakar hellre 540