BOKRECENSIONER vettet ur en” ... När Alexandrine överger honom, hamnar han bakom hospitalsgallret, blir som fjärilen, den fantastiska, spetsad på nål — en utdöd raritet. Överhuvudtaget är hans upplevelser antingen saliga eller skräckpräg-lade. Den som skriver så svårbegripligt som Set-terlind, måste avstå från varje anspråk på att förstås av allmänheten. Om förståelse ändå kommer, så kommer den som en skänk. Och infartsporten till denna plaidoyer för skönheten och denna gripande-frånstötande inblick i en diktarverkstad måste, tror jag, bli författarens lyriska magi. Dikterna i boken tar man emot utan grubbel. Vackrast är i mitt tycke den som börjar ”Saliga Alexandrine” — ett i sin rofyllda stämning serafiskt poem. Setter-lind är lyriker alltigenom, med en nyckfull, graciös, explosiv inspiration, som ibland får orden att sväva befriat extatiskt, förande i minnet Birger Sjöbergs rader om sin bödel: Något av bölja i svävans ord, och något i nyck av bloss. Rofylld som jord, drömögd som stjärnorna ovan oss, ljusen på nattens bord. Som prosaist däremot blir Setterlind ofta prövande, därför att hans prosa saknar uthållig och bärande andning, objektivitet och förmåga att skildra människor. Men också här är det lyrismen som frälsar, en magisk förmåga att lägga orden så att de lyser: ”Har du sett fjärilen? Se hur han presenterar sig. Titta. De genomskinliga vingarna. Artiga. Skimrande.” I Bo Setterlinds program återkommer ofta ett försvar för det svenska, exempelvis: ”Paris, Chagall! Det får vara hur blått som helst, jag kan inte. Jag älskar svenskt, sjön till exempel, att se hur det nyser i ett fiskstim när sothönsen inspekterar.” Och detta ideal är inte bara ord, ty författarens blonda, fantastiska symbolvärld vittnar om sin svenska rot. Birger Sjöberg och törnrosskalden skymtar som höga förebilder; ett och annat påminner också om tjugotalsexpressionismen i Quosego. Till den så kallade 40-talismen däremot står författaren i viss motsättning. Mycket av den yngre svenska lyriken låter som översättning av utländska original. Setterlinds poem har en egen ton: Ser i Guds djupa valv du skimra de reliker. Ser som av fåglar ljus? Besinna dig. Här är du stilla. Här är du doften av krypta. Du som är fjärran. När skall du finna mig? Ute är natt. Ute är djupa jorden. Stig i mitt klara ljus. Besinna dig. Ser i Guds valv du skimra. Här är nära döden. Du som är fjärran. När skall du finna mig? Margit Abenius VÄGAR TILL LIV, VÄGAR TILL DIKT Per Anders Fogelström: Möten i skymningen. Bonniers 1952. 13: 75. Sven Bergström: Det gröna huset. Bonniers 1952. 14: 50. I en del avseenden påminner Per Anders Fogelströms nya bok mera om hans två första romaner än om fj olårets lyckokast ”Sommaren med Monica”. Den lätt rapsodiska tvärsnittstekniken återkommer, uppmärksamheten fördelas någorlunda jämnt på ett antal människor som av sociala eller mera tillfälliga orsaker bildar ett kollektiv. Och på samma sätt som förut blir de enskilda ödena typfall, illustrationer till Fogelströms ytterst rimliga tes att livet inte är lätt för det arbetande folket men att somliga lyckas finna värden att leva av medan andra stelnar och några går under. Det nya med ”Möten i skymningen” är i första hand, att författaren inte längre väljer sina demonstrationsobjekt bland de mycket unga. Miljön är densamma som tidigare, men nu är det fråga om människor som redan har funnit — eller funnits av — sin form och har svårt att ändra på den. De har varit med i fotbollsklubbar eller gått på kurser, de har haft sina känslorus och sina besvikelser; småningom har de glidit in i en vardag av tomhet och leda, eller av mödosamt behärskad desperation. Fogelström väljer ut åtta människor, närmare bestämt fyra par. Två av paren är gifta när det första tvärsnittet görs och två kommer till ett avgörande längre fram. Samtliga råkar ut för kriser. Ett äktenskap slutar vid susande gaskranar, ett visar sig kunna lappas ihop till en ny början. På samma sätt åskådliggör den andra gruppen ett nederlag och en lycklig förening. Arrangemanget kan se en smula schematiskt ut, men man upplever det inte så när man läser romanen; författarens avspända och utomordentligt säkra berättargrepp är en garanti mot det alltför demonstrativa. Ä andra sidan lyckas Fogelström på detta sätt komma 541