BOKRECENSIONER ifrån den fladdrighet, som berövade ”Att en dag vakna” åtskilligt av dess slagkraft. Han har gjort en kraftansträngning inte bara för att vidga sitt motiviska register utan också för att under bibehållen koncentration återvinna den dokumentära bredden. På många sätt har han lyckats. Han ser och hör minst lika bra som förut, och urvalet av iakttagelser är fint avvägt. Stockholmsrepor-taget, atmosfärskildringen från stränder och gator och hyreshus, håller sig på Fogelströms virtuosa nivå men ransoneras betydligt strängare än i hans äldre böcker. I gengäld befrias personerna från all diffus ”unanimism”. Det socialt gemensamma finns där, men framför allt den ensamhet som — efter vad författaren tycks mena — ingen kan besegra utom i det primära förhållandet till en annan människa. Fogelströms styrka ligger till inte ringa del i hans humana patos, i det ”ärende” som anas under den perfekta ytan i hans roman. Men också hans begränsning är att söka på samma håll. Han är ännu för upptagen av att hålla sina impulser i schack, av att anbringa motvikter, kamuflera sitt engagemang; problemets svårighetsgrad framgår av att det också i ”Möten i skymningen” finns avsnitt, som kommer livsfarligt nära en rent sentimental personteckning. Fogelström har inte den analytiska kyla, den cyniska nyfikenhet som också måste till om en roman ska förmedla djupare kunskap om verkligheten. Nu stannar tydligheten ofta vid det yttre, medan psykologin ersätts av stämningsmåleri. Hos ”Möten i skymningen” skulle förhållandet enbart ha varit en begränsning, knappast ett fel, om inte ett av de ”ohjälpliga” fallen hade varit så ambitiöst komplicerat i uppläggningen. Vicke Strömgren får aldrig sin kvinna, fast han t. o. m. har ett barn med henne sedan många år. Först ligger felet i att hon är bunden av sin mor, sedan — när den gamla är död — i att hon är fri. En stor del av felet ligger naturligtvis hos Vicke själv, men här skulle en vida skarpare analys ha varit nödvändig också för det slags påtaglighet som annars fås fram med enklare medel. Denna ojämnhet är en fara för bokens balans, särskilt som Fogelström börjar och slutar med att frammana just Vicke. Men samtidigt vittnar den om att hans intresse sträcker sig längre än till det typiska, det genomsnittliga. På så sätt ger ”Möten i skymningen”, just i sin svaga punkt, ett nytt löfte i stället för dem som Fogelström redan har infriat. Sven Bergström har andra utgångspunkter än Fogelström, men han har samma värdering av den ”lyckade” kärleken; visserligen med en starkare tonvikt på själva den fysiska gemenskapens betydelse. ”Det gröna huset”, Bergströms första roman på fem år, handlar om en journalist benämnd Tore Ekstrand, som lever i ett något förtorkat äktenskap och känner sig ängslig, osäker, ur stånd att ”ge sig ut på riktigt djupt vatten i något avseende”. Några gräsänklingsdygn hos en annan kvinna skänker honom en ny och starkare kontakt också med ”tillvaron i stort”. Han vågar inte dra konsekvenserna av sin upplevelse, han återvänder till hustru Gudrun, men han erfar mera eftertryckligt än förut sitt behov av ”en fastare verklighetskänsla”. Han tycker sig också förstå att det finns något som man ”förr eller senare måste göra om man inte ska gå under”. Följaktligen angrips han efterhand av skuldkänsla, som dock endast gäller honom själv i vad han tror vara sin egenskap av försummad livsmöjlighet; varken han eller författaren snuddar vid tanken, att erfarenheterna möjligen skulle kunna komma det föreliggande äktenskapet till godo. Omsider avslöjas snedsprånget, det blir separation, Tore övervinner sin rädsla och lyckas återta sommarkvinnan. ”Sen var det bara han och hon kvar”, slutar boken. Tematiken i ”Det gröna huset” är som synes Bergströms gamla, och accenterna visar att han är mer övertygad än någonsin om giltigheten av sin livsbild; han låter t. o.m. Tores bror, som inte har funnit någon stor känslomässig befrielse, ta livet av sig som varnande exempel. Utförandet är mindre utsvävande och mera konkret än i 40-talsböckerna. Författaren tar inte lika uppenbart parti mot den ”otillfredsställande” kvinnan, han eftersträvar en viss objektivitet också för hennes del; vidare bemödar han sig — med framgång — om att ge en autentisk miljöteckning. Som alltid visar sig helvetet lättare att beskriva än paradiset. Bokens starkaste partier är de som återger Tores och Gudruns nervslitande äktenskap; där når skildringen betydande intensitet, fast den dalar i de infällda försöken till djupdykning i protagonisternas barndom. Avgjort mindre intressanta är de avsnitt där den underbara Lena figurerar. Bergströms dragning till den sexualromantiska glansbilden är farligare nu än för några år sedan: det som kanske var nytt och fräscht 542