BOKRECENSIONER 1944—45 har för länge sedan införlivats med veckopresstilen. Överhuvud är Sven Bergström fortfarande en ojämn skribent. Han är besatt av det erotiska problemet och kan utveckla en slående klarsyn när han vill visa hur illa det går utan hans lösning; det finns mängder av enskildheter i ”Det gröna huset” som röjer en ovanlig psykologisk begåvning. Men besattheten har en egendomlig avigsida. När huvudmotivet försvinner blir Bergström förströdd, kåserar hit och dit, släpper fram allehanda små-roliga och irrelevanta infall; ofta gör han det i en generande lösaktig språklig form. Han har materialet till en diktare i sig, men den åtstramning som kan märkas i den nya bokens komposition måste få sin motsvarighet i detaljarbetet innan en slutgiltig konstnärlig seger är inom räckhåll. Bengt Holmqvist FÅORDIG BERÄTTARE Sigvard Mårtensson: Sommarvaka. Bonniers 1952. 12:50. Är 1947 debuterade Sigvard Mårtensson med en teaterpjäs, år 1948 debuterade han med en samling dikter, och då han nu hösten 1952 gör en tredje debut, denna gången med en roman, så verkar det som om han till slut hade funnit sin riktigt rätta form i en berättarkonst, som är mera filmatisk än dramatisk, mera episkt utåtriktad än lyriskt inåtriktad. Romanen ”Sommarvaka” är en liten bok på ett fåtal sidor, men den har ett digert innehåll. Sigvard Mårtenssons satsbildningar är knappa, ibland sträva. Hans ord är få, men de har en sådan tyngd, att det runt omkring dem bildas allt vidare ringar av associationer. Det finns verkligheter i Sigvard Mårtenssons lilla bok, och gång på gång har det lyckats honom att lyfta upp dessa verkligheter inneslutna i det klaraste hölje av ord — ord, som inte döljer och inte förvanskar, men som fixerar verkligheten och hindrar den från att suddas ut och lösas upp i vaghet. Att detta är en prestation, det vet var och en som i trötthetens arbetstimmar har försökt hålla sig fri från den bekväma fraseologins dy och från hela den snärjande, klibbande ordvegetation, som fostras i slappa och arbetsnötta sinnen. Det finns alltid en fara i fåordigheten. Den inbjuder så gärna till en smula fusk, en smula charlataneri. Men Sigvard Mårtensson har inte tackat ja till denna inbjudan. Det tycks finnas en gedigen fond av vetande bakom den skissartade ytan i ”Sommarvaka”. De hopknutna, sammanpressade satserna löser upp sig och vecklar ut sig inför det granskande ögat, och också en ganska noggrann finkam-ning av boken lämnar inte någon som helst skörd i form av löst stoff. Den skånska miljön är perfekt träffad. Elisedals gård ligger där i sänkan under bokskogsåsen, halvt bondgård, halvt herrgård. Den har låga rum möblerade med tunga matsalsmöbler och med hela herr-rumsparyren. Den har en väldig trädgård, delad på mitten av den traditionella mittgången och prydd med den traditionella glaskulan. När vinden ligger på så anas det att havet inte är så långt borta. Språkets svagt dialektala färgning är också perfekt och lägger ett plus till en människoskildring, som är mycket frisk och fullständigt fri från alla psykologiserande klichéer. Den rödblanke auklionsförrättaren Vilgot Bolander kallas ”toujour”, och den nyblivne änklingen, husbonden på Elisedal, Esbjörn Kristoffersson, får heta ”betuttad” i sina omsorger för att få styvdottern Margit att stanna kvar efter moderns död. Sigvard Mårtenssons personer är helt och hållet inringade av några få detaljer, några få ord, till synes enkla och naturliga, i själva verket utvalda med stor noggrannhet. Bakom bilden av de människor som under två heta juli dygn rör sig på Elisedals gård finns det tydligtvis en tjock packe med andra bilder — bilder av sådant som har hänt under alla de långa åren, som har lett fram till lördagseftermiddagens spända väntan, lördagsnattens vimsiga kringirranden och tragikomiska kollisioner och söndagseftermiddagens katastrof. Persongalleriet i ”Sommarvaka” erbjuder för en recensent en stor frestelse — frestelsen att breda ut recensionen, att finna det tvingande nödvändigt att fästa eventuella läsares uppmärksamhet på en efter en av personerna, på en efter en av detaljerna och replikerna. Men dels skulle detta göra recensionen orimligt lång, dels skulle det vara att bedra läsaren på den spänning, som skapas av de olika personernas trassliga relationer till de andra. Ty till sina övriga förtjänster lägger denna bok också den, att vara verkligt spännande. Därför kompromissar recensenten och säger bara helt kort ”Lägg märke till Viola, lägg märke till Henrik, lägg märke till Selma, tre små mästerverk av fåmält människoskildring.” Elisabeth Tykesson 543