BOKRECENSIONER S :T GENET Jean Genet: Tjuvens dagbok. Översättning av Bengt Söderbergh och Marc Ribes. Wahlström & Widstrand. 12:—. Pederasti, narcissism, exkrementalism, sa-do-masochism kryddat med en nypa satanism — detta är ingredienserna i Jean Genets mångomtalade ”Journal du Voleur” som nu ansetts böra i översättning göras tillgänglig för svensk publik. Det är fullt tänkbart att dessa ingredienser skulle kunna ingå i ett konstverk, och det finns givetvis ingen anledning att a priori ta avstånd från en bok där de ingår. Men är Jean Genets bok ett konstverk? ”Tjuvens dagbok” har inte dagbokens form, och heller ingen annan litterär form. Den består snarare av spridda anteckningar som hopfogats utan överdriven hänsyn till sammanhanget. Miljön är den undre världen i de flesta av den europeiska kontinentens länder — en värld befolkad av tjuvar, prostituerade av båda könen men framför allt manliga. Denna värld har ett liv och en olustbetonad realitet som antagligen är verklighetstrogen, och här ligger också bokens största förtjänst. Den rullar upp scen efter scen från storstädernas gränder, hamnkvarter och smutsiga bordeller: dystert mörka, köldrysande scener av vilka en och annan grymt etsar sig fast i minnet: så bilden av tiggarna i Barcelona, som får vara måltavlor för sensationslystna turisters kameraskott. Men en bok blir inte ett konstverk genom att den hopar en mängd välmålade genrebilder vid sidan av varandra. Ingen fortlöpande handling sammanbinder dessa otaliga situationsbilder; inte en enda glimt av humor ger perspektiv eller färg åt skildringen; ingen stegring i berättarrytm eller emotionsintensi-tet driver läsaren genom dessa tvåhundrasextio sidor. Boken är fruktansvärt trögläst, monoton och rent ut sagt tråkig. Man skulle ha kunnat vänta att Genets erotiska realism skulle kunna hålla ett visst intresse vid liv. Men sällan har man väl läst mer påfallande charmlösa sexualskildringar. Några groteska situationer kunde ha gjorts något av om inte humorn överallt så fullständigt lyst med sin frånvaro. Jag kan inte föreställa mig att ”Tjuvens dagbok” kan ha ens pornografiskt intresse, så totalt renons på varje tillstymmelse till raffinemang som de erotiska scenerna är. Bland det myller av smutsiga, illaluktande eller kosmetikdoftande gossar som befolkar Genets värld kan man möjligen peka på en enda, som givit upphov till en kärleksskildring på ett par sidor, där läsaren faktiskt skulle kunna ryckas med. Och det räcker inte för att skyla över det åter-ståendes tristess. Den aspekt av ”Tjuvens dagbok” som förklarar att den kunnat fånga intelligenta läsares intresse är den filosofiska. Genets livsfilosofi — eller kanske bör man säga: mystik — har insmugits på ett ganska okonstnärligt och osmidigt sätt i de deskriptiva partierna. Om han haft en längre uppsats om förnedringens mystik att i efterhand tvinga in i ett redan avslutat reportage kunde resultatet inte ha blivit sämre ur kompositionssynpunkt. Om man ändå bortser från dessa estetiska synpunkter, kan det ha sitt psykologiska intresse att ta del av Genets mystik. Han uppställer sig medvetet som en negativ kontrast till de kristna mystikerna: om han talar om ”moralisk fullkomning” och till och med om ”helighet” och kan sägas ha ett religiöst perspektiv, så vänder sig detta perspektiv nedåt i stället för uppåt, mot smutsen i stället för mot renheten. Liksom de kristna mystikerna strävar han på negativ väg till självutplåning, men medan de förras strävan dikteras av begäret efter förening med den högsta principen, dikteras Genets av driften till uppgående i den djupaste förnedringens princip. Att Genets mystik bottnar i miljöskador som betingat en ovanligt utpräglad masochistisk inställning till tillvaron och medmänniskorna är inte svårt att se. Som socialpsykologiskt dokument är ”Tjuvens dagbok” därför också intressant, men dess sakliga och litterära förtjänster sammanlagda synes inte väga tillräckligt tungt för att den skall försvara sin plats på den svenska bokmarknaden. Gunnel Vallquist INFANTERI OF Fl C ERENS MINNEN Siegfried Sassoon: Vi föll in i ledet. Översättning av Sven Collberg. Norstedts 1952. 12:50. Andra delen av Siegfried Sassoons romansvit om George Sherston tilldrar sig åren 1916 —17 och skildrar sportsmannen från ”När vi 544