BOKRECENSIONER red efter räv” (översatt 1949) som plutonchef på västfronten. Han är fortfarande samma sensibla och korrekta person, en yngling ännu vid 30 år, och hans yttre reaktioner på krigstjänsten är till en början helt de som passar den patriotiska hemmafronten. Den oerhörda, dödsföraktande djärvhet, som självfallet måste ingå i den gode jaktryttarens utrustning, besitter han emellertid också och den skaffar honom både militärkorset och ärofulla blessyrer. Så småningom börjar emellertid Sherston undra om kriget egentligen är det idealistiska företag han tänkte sig från början. Hans avsky för den officiella hjältemyten blir allt djupare och hans tvivel på att kriget behöver fortsätta allt starkare. Han skriver ett öppet brev till sin överste att han inte längre vill vara med, han kastar militärkorset i floden och väntar på den uppståndelse hans budskap skall väcka. Sherston kunde ha blivit martyr för sin handling, som kanske var den modigaste i hans meritlista, men hans vänner vill annorlunda, han räddas inom dörrarna till en militär nervklinik och kriget fortsatte som bekant ändå. ”Vi föll in i ledet” har samma artistiska förtjänster som sin föregångare, vilket även kommer fram i översättningen. Jämför man romanen, som kom 1930, med den mest berömda av alla skildringar från samma krig, ”På västfronten intet nytt”, som kom 1929, ser man bäst hur speciellt Sassoon lagt upp sin bok. Remarque målar upp ett rytande, skälvande helvete, fyllt av blod, stön och osälla andar. Sassoon ser på skyttegravslivet som en vardag, hemsk, men inte så hemsk att hans vakna ögon förlorar sinnet för proportioner och detaljer. Han har alltid ett öga för landskapet och för karakteristika hos en person. Han kan låta det ohyggliga glimta fram direkt i en skildring av död och döda, men hans mjuka och melodiska prosa håller sig långt borta från tyskens mardrömsvisioner. Därför ger inte Sassoons bok på långt när samma påträngande bild av slagfältet som Remarques. Dess verkan ligger mer i sättet att skildra hur män reagerar på de fasor som bara antyds, hur de känner sig när de far hem från fronten, efter att ha fått några veckors liv till skänks och deras tysta förtvivlan när de vänder tillbaka från ett hemland som i det kriget för sista gången ännu kunde vara en fredlig idyll (med en sådans goda mylla för krigiska ord). Sassoon och Remarque är lika olika som Mozart och Wagner till stil och temperament. Den senares bok gjorde långt större propagandistisk verkan, den förres är artistiskt överlägsen; tillsammans är de väl, var på sitt vis, de två bästa bland mera bekanta skildringar av första världskrigets huvudfront. Sassoon uppehåller fiktionen av att han skriver en roman, fast han i denna bok kommit sin egen biografi närmre än i första delen (som gavs ut anonymt). Eftersom likheterna ofta överbetonas i Sverige kan det emellertid vara skäl att se på saken. Själv säger Sassoon att Sherston är hans ”utomhusj ag”, ryttaren, kricketspelaren, lantjunkaren i enkla men behagliga omständigheter. Vad han lämnat ut är poeten, som redan vid tjugo år gav ut dikter i privattryck, de intressanta arvsanlag från både modern, som kom av en känd släkt med många konstnärer och uppfinnare, och fadern, av en gammal, sefardisk släkt, av vilken några grenar samlat oerhörda rikedomar. I romanen har Sassoon försökt renodla den ”normalengelska” delen av sitt jag och Sherston har därför, som man kunde konstatera redan i första delen, blivit en rätt illiterat ung man, men utrustad med författarens egen hela sensibilitet i sättet att se och uppleva. Hans krigs-upplevelser sammanfaller så gott som helt med Sassoons, även om de vansinniga, djärva tilltagen skildras i mycket mer blygsam dager än den som Sassoons vän och regementskamrat Robert Graves gett dem året innan i ”Farväl till alltihop”. På en väsentlig punkt skiljer sig emellertid ”Vi föll in i ledet” från verkligheten (som utom hos Graves kan studeras i ”Siegfrieds Journey, 1916—20”). Sherstons ”omvändelse” till ett slags pacifism antas växa fram inom honom — Sassoons åstadkoms till en god del av yttre propaganda från kretsen kring den berömda litterära värdinnan lady Ottoline Morrell. Sassoon hade också andra möjligheter än Sherston att propagera, genom sin mycket spridda krigslyrik, framför allt den bittra samlingen ”Counter-Attack” som kom i juni 1918. Nu lär inte dessa en gång så omtalade dikter ha många läsare och även Sassoons senare dikter har, frånsett det lilla lyckokastet ”Everyone Sang” kommit att spela en ganska undanskymd roll i engelsk litteratur. Siegfried Sassoon är dock i grunden en poet, men han är en poet som gett sitt bästa på prosa och trilogien om George Sherston kommer säkert att ha sin plats given bland Englands ”minor classics”. Åke Runnquist .5 BLM 1952 VII 545