BOKRECENSIONER SVEN LIDMAN SEMPER REDIVIVUS Boken om Sven Lidman. Under redaktion av Roland Hentzel. Natur och Kultur 1952. 13:50. Den största och ambitiösaste uppsatsen i ”Boken om Sven Lidman” handlar om Lidmans lyriska ungdom. Det är Bengt Holmqvist som gjort sig mödan att göra vad han anser att ett par generationer kritiker underlåtit, nämligen att verkligen studera texten i de diktsamlingar som heter ”Pasiphae”, ”Primavera”, ”Källorna” och ”Elden och altaret”. Med en formidabel intellektuell aptit, som ibland har alltför lätt att finna ”den stränga implikationens tankeform” där en mindre misstänksam läsare bara hittar världssmärtans svall, har Holmqvist benat fram idéer och attityder i Lidmans lyrik. Naturligtvis får denna undersökning oss inte ett ögonblick att betvivla vad kanske till och med Fredrik Böök i sin eventuella oskuld ändå anat: att denna diktning är ”ett komplicerat personligt dokument och ett egenartat exempel på den estetiska livshållningens inneboende problematik”. Men vad är den värd som poesi? Ingen kan vara mera medveten än Bengt Holmqvist om svårigheten att ge ett meningsfullt svar på denna fråga, men när han (med alla reservationer) antyder att man måste förutsätta att det psykologiskt fullvärdiga och det estetiskt värdefulla rätt ofta sammanfaller, ser man litet villrådig tillbaka på de citat han använt i sin föregående framställning. Med verkligt raffinemang inordnad hittar man bland annat Cassandra-dikten ur ”Primavera” citerad. De sista stroferna lyder (de föregående har en stormigare bravur): Hell dig, Cassandra, älskade, kära, giv mig din själ att på nytt jag må finna offrets och givandets saliga lära, styrkan att lida, modet att brinna, åtrån att offras, åtrån att giva allt som till trygghet och skydd kunde bliva, stolthet och styrka att aldrig vackla — modet att vara en brinnande fackla. Lästa som produkt av en okänd skald skulle dessa strofer inte vara särskilt psykologiskt intressanta. Lästa i ljuset av Lidmans biografi och med Holmqvists skarpsinniga kommentar blir de nästan ”psykologiskt fullvärdiga”. Men kan det rädda dem från att vara vad de är: den salvelsefullt strömmande slutkadensen i en rätt förfärande schwungfull retorisk dikt? Det menar kanske inte heller Bengt Holmqvist, men den delvis stränga boskillnaden i hans framställning mellan stoffanalys och estetisk värdering kan utsätta inte honom (den svårlurade) men eventuella lättrörda läsare för smärre vådor. Om Bengt Holmqvist inte försökt ge ett bidrag till Sven Lidmans själshistoria utan i stället byggt ut den fina estetiska analys som avslutar hans essay, hade han säkert åstadkommit ett ännu värdefullare bidrag till förståelsen av en poesi som han med en viss rätt anser underskattad. Nu dröjer i kraft av ett alltför stort biografiskt intresse alltför många mindervärdiga strofer kvar i läsarens minne, medan först på de sista sidorna skalden Sven Lidman verkligen får komma till sin rätt. Uppsatserna i ”Boken om Sven Lidman” är så många att man kan inte räkna dem alla, och det är omöjligt att med korta omnämnanden prisa alla efter förtjänst. Om Lidmans romaner skriver John Landquist, Sven Rin-man och Carl Ördell kunnigt och läsvärt. Sven Stolpes bidrag är kort, snabbt och ömt som ett piskrapp, en hommage med florett eller kanske sabel. Till de okonventionellare styckena hör Olle Holmbergs meditationer över Sven Lidman som predikare och Bertil Malmbergs Paris-kåseri, båda oefterhärmliga och ojämförliga, det senare dessutom genom sin vårdslösa elegans nästan lättfärdigt i denna omgivning. Det är naturligtvis inte roligt att läsa dessa och alla övriga uppsatser i en följd. Alltför många rider mer eller mindre accentuerat på samma tanketråd: Sven Lidman har alltid sökt det extrema, Sven Lidman har alltid genomgått stora förändringar och alltid i grunden förblivit densamme. De flesta är skrivna så helt under intrycket av ”Gossen i grottan” att man nästan blir frestad att kalla dem kringbyggda suggestioner. En handlar om Sven Lidmans handstil — rönen är så kolossalt sannolika att man inte utan vanvördnad kommer att tänka på vilken charmant facit som står i bokhyllan. En enda är mycket ungdomlig — det är den mest pedagogiska. Två är skrivna av baptister — den ene skriver om Augustinus’ efterföljelse, den andre om Afrika. Ingen är skriven av en pingstvän, ingen av en aktivist. Åke Janzon 546