BOKRECENSIONER ”GOSSELYNNE” Bror Eriksson: En romantiker i en oromantisk tid. Fritzes 1952. 8: 75. Bror Erikssons bok om Fredrik Vetterlund är en väns bok om en vän, och den är också, trots att åldersskillnaden mellan biografiens författare och biografiens föremål inte torde vara så synnerligen stor, en lärjunges bok om den som han räknar såsom sin beundrade och vördade lärare. Den är skriven med en kärlek, som lyser igenom på varje rad och som synes ha gjort det svårt för författaren att i den litterära ekonomiens intresse vraka ett enda älskat citat, en enda i minnet omhuldad detalj. Boken har också, såsom ofta sker då författaren till en biografi varit grundligt förälskad i föremålet för sina mödor, blivit en bok väsentligast om barndomen och den tidiga ungdomen. Medan Bror Eriksson på 120 sidor har skrivit om Fredrik Vetterlunds idylliska barndom och skoltid i Halmstad, så har han endast ägnat 38 sidor åt att ganska rapsodiskt skildra den unge romantikern, som våndades i 80-talets gråröda Lund, och åt att ge några sparsamma glimtar från de många decennier, som har följt efter och av vilka det sista har sett Fredrik Vetterlunds 85-årsdag. ”En romantiker i en oromantisk tid” heter Bror Erikssons bok, och den oromantiska tiden är 1880-talet, inte som man kanske ett ögonblick tror vårt eget 1950-tal, som åtminstone ytligt sett tecknar sig att bli inte alldeles oromantiskt. ”Livsgryningens poet” kallade Klara Johanson en gång Fredrik Vetterlund. Det som Bror Eriksson har tagit fasta på i sin skildring är också det söndagsfina, det blygt och ljust yng-lingaaktiga hos Vetterlund, detta som denne själv ännu år 1896 gav uttryck åt, när han bekände sin kärlek till de lustiga bilder frän sjuttonårstiden, som aldrig, tror jag, i mig blir förliden. Fredrik Vetterlund synes i ovanligt hög grad ha varit en tillbakablickande människa, en man som varit fången i pojkminnena och i vad han i en liten skiss själv kallar ”ynglinga-känslans heliga år”. Hans diktning både på vers och på prosa synes ha varit en hågkomsternas poesi. Så förefaller det åtminstone den som inte närmare känner till hans produktion utan måste lita helt på Bror Eriksson. Vetterlunds kampiver, det oböjliga modet han visade under 80-talet, tycks också ha varit ganska Dexippos-inspirerat. Han spetsade sin penna och drog i fejd mot de båda kolosserna Brändes och Lidforss med samma gosselynne som det varmed de atenska gossarna hos hans skolårs beundrade Viktor Rydberg stormade fram mot goternas mörka skaror. Bror Eriksson har i sin varma och vänliga Vetterlund-bok inte alls talat om Vetterlund såsom vetenskapsman och det är egentligen skada. Genom sina Atterbom-forskningar öppnade den unge doktoranden och docenten Vetterlund nytt land och trampade upp längesedan glömda stigar, och det finns inte något tvivel om att den Vetterlund som så hett entusiasmerades för storheten och strängheten i den s. k. Nyx-monologen, som avslutar ”Lycksalighetens ö”, var en betydligt mera facetterad och betydligt mera bredskuren personlighet än någon kan tro, som bara lär känna honom genom Bror Erikssons bok. Elisabeth Tykesson NORSKT GENOMBROTT Nils Erik Bæhrendtz: Alexander Kiellands litterära genombrott. Forum 1952. 22:—. Svensk litteraturforskning har på flera sätt strävat efter att bredda sin bas. Bland annat har den på senare tid tagit upp skandinaviska ämnen. Kierkegaard, Georg Brändes och J. P. Jacobsen i Danmark, Wergeland och Ibsen, Björnson och Lie i Norge har blivit föremål för svenskt studium, ibland men inte alltid i deras relationer till vår egen litteratur. Dessa forskningar har gärna koncentrerat sig kring 1870- och 1880-talen, naturligt nog, eftersom de interskandinaviska kulturförbindelserna aldrig har varit så intima och så livliga som under den epoken. Nu har turen kommit till Kielland, den glade och elegante patricier-sonen från Stavanger, vars litterära genombrott har behandlats i en doktorsavhandling av Nils Erik Bæhrendtz. Utanför specialisternas krets förtjänar den att uppmärksammas av de litterärt och kulturellt allmänintresse-rade. Skenbart handlar avhandlingen bara om två av Kiellands böcker, ”Novelletter” (1879) och romanen ”Garman & Worse” (1880), men i själva verket har deras författare fått tjänstgöra som lakmuspapper på hela den norska 547