BOKRECENSIONER och nordiska kulturdebatten vid denna tid, och hans konstnärliga genombrott har med säker hand och med anlitande av ett mycket omfattande material, litterärt, epistolärt, miljöhisto-riskt, idéhistoriskt, placerats in i sitt tidssam-manhang. Däremot har Bæhrendtz inte i första hand velat ge sig in på den biografiska och psykologiska bakgrunden till Kiellands författarskap; inte desto mindre skymtar den ofta i den fortsatta framställningen, där det personliga förhållandet till fadern, till släkttraditionerna, till de aktuella problemställningarna, till verklighetsmodellerna åter och åter gör sig påminta. Forskaren har emellertid utgått från kulturmiljön, från den idéhistoriska och litterära konstellation, i vars tecken Kielland först framträdde som författare och har sålunda visat upp, att Kierkegaard, bröderna Brändes, Heine och Stuart Mill tillsammans bildade det andliga kapital, som han senare skulle förränta, placerat i den visserligen begränsade samhällsmilj ö som var hans, men som han fullt ut behärskade. Den valda metoden har lett till vissa upprepningar, ty i den följ ande detalj analysen av verken har forskaren ofta måst göra nya hänvisningar till de stora läromästarna, men sådant är nästan oundvikligt i komparativa studier som denna. Och perspektivet vidgas hela tiden under undersökningens gång genom att nytt material ständigt dras in i blickfältet. Författaren kan inte beskyllas för kulturhistorisk och komparativ ensidighet — även om de synpunkterna dominerar — han uppehåller sig ingående vid novelletternas stil, vid ordval, satsbyggnad och anlitande av allegorier och omtagningar, och han är i den lyckliga belägenheten att kunna ge ett begrepp om själva stilarbetet, om Kiellands oförtrutna strävan mot allt mer pregnanta uttryckssätt, som framgår av parallelluppställning av textsidor och bevarade manuskriptsidor. Avhandlingen ger sålunda inblickar både i åsiktssjuderiet och i den konstnärliga verkstaden, som naturligtvis i sista hand är en och samma lokal. För karakteristiken av ”Garman & Worse” uppbådar Bæhrendtz sin imponerande beläsenhet i äldre och samtida europeisk romanlitteratur, men han har också bedrivit forskningar i Stavanger-miljön, har stött sig på släktdokument, fotografier, självbiografiska aktstycken och topografica samt först och sist på en intim förtrogenhet med dåtidens debattläge. I vad mån en svensk forskare har kunnat tränga in i och ge en riktig bild av den norska 548 kulturmiljön, är väl omöjligt att avgöra från vår horisont, men själva ambitionen och ansatsen är lika ovanliga som lovvärda. Även i fråga om romanen har forskaren ingående beaktat den estetiska sidan av saken, exempelvis naturskildringen, berättarmetoden och inslagen från dramatiken, men har inte eftersträvat rent språkliga preciseringar som i fråga om novelletterna. Som helhet kan avhandlingen sägas företräda gammal god och tillförlitlig metod i förening med nya grepp, måttfullt tillämpade, en estetisk orientering som ofta har försummats av den rent historiska skolan. Vid en flyktig snabbpresentation som denna får det inte heller förbises, att boken är friskt och spänstigt skriven och utgör en underhållande, en stimulerande läsning. Den norska sältan tycks ha smittat av sig; det är ägnat både att sätta smak på lärdomen och att skydda den mot damm. Holger Ahlenius KORTARE ANMÄLNINGAR Isaac Albert Graens: Den elektriska haren. LT:s förlag 1952. 11:50. Isaac Albert Graens debuterade 1945 med romanen ”Zakarias” som gestaltade ett människoöde mot bakgrund av arbetarrörelsens inre genombrott. Det var en aktningsvärd om också inte alldeles överväldigande prestation. När han nu återkommer med en novellsamling kan man säga något liknande. ”Den elektriska haren” innehåller en god men inte märklig portion människokunskap, serverad på vatten-kammad normalprosa. Det är trista öden Graens skildrar. Det klibbar skymning och höst vid hans människor, vardagen har stelnat kring dem som kallnat fett. En blek solstrimma, en vilsen söndags-timme kan de kanske uppleva innan de på nytt skruvas in i måndag och mörker. Utbryt-ningsförsöken slutar alltid i återvändsgränder. Så är det med gubben Forsberg vars önskedrömmerier slocknar i besvikelsens dimmor. Så är det med f. d. fängelsekunden Vit-Anders i ”Knivhugget” som på väg mot sam-vetsförsoning lönnmördas av förtal och förakt. Så är det med svetsaren Uno Alfredsson i ”Interludium” som försöker bryta den upphakade grammofonskivans livsrytm men ofelbart återförs till ordningen. Och sådan är också atmosfären i ”Oktobersöndag”, ”Mars