BOKRECENSIONER vårkväll” och ”Brittsommar” som alla utgör resignerade väderleksrapporter om kärlekens lågtryck och temperaturfall. Graens laddar sina människostudier med en känslodynamit som aldrig exploderar. Han har i stället specialiserat sig på den uppskjutna explosionens, den så att säga inhi-bcrade dramatikens dramatik. Ibland kan han missräkna sig på denna introverta sprängkraft och hamna i det tama och glättade. Ofta är emellertid hans gråskisser fyllda av nyanser, av valörer. För ensamhetens faser, former och förvecklingar visar han fin känslighet. Vad man närmast tillönskar honom är förmågan att hushålla med ord: att på en rad uttrycka vad som nu tuggummitj atas på tio. Carl-Eric Nordberg Sir David Duff Cooper: Operation Brustet hjärta. Översättning av Jane Lundblad. Norstedts 1952. 14: 75. Den ”Operation Heartbreak”, som den här krigsskildringen mynnar ut i är inte slaget på Heartbreak Ridge i Korea, vilket åtminstone en civil och okunnig läsare länge satt och väntade på. I stället är det frågan om en man som dör rätt bokstavligen av brustet hjärta, därför att både hans kärlek till kriget och hans kärlek till en kvinna förblir obesvarade. Det gripande i detta öde har emellertid både förlagsreklamen och en del kritiker något överdrivit, vare sig det nu skett för att berömma eller klandra. En krigare som aldrig kommer ut i krig och en älskare som praktiskt taget aldrig får dela bädd med sin älskade kan aldrig undgå att bli en aning komisk, och något annat har författaren här inte heller tänkt sig. Den ironiska helomvändning situationen gör på de sista sidorna är inte avsedd att förta det intrycket. ”Operation Brustet hjärta” är inte en roman att gräva djupt i, den snuddar spirituellt vid problem som den inte går in på; men författaren vet hela tiden exakt vad han gör och roar sig kanske med att se om läsarna verkligen också skall göra detsamma. Den påträngande symboliken med hjälten, som föds den förste januari 1900 av en mor som dör vid barnsbörden, och som hela sitt liv mycket riktigt lever som en son av 1800-talet, ineffektiv och otillfredsställd på alla områden i 1900-talets värld, den är inte heller menad att tas på alltför stort allvar. Men som fingervisning är den väl i alla fall avsedd, en antydan om att kapten Willie Ma- ryngton som människa inte är precis vad Duff Cooper är mest intresserad av, utan av vad man genom honom kan få sagt bakvägen om en viss aspekt av engelskt liv från 1900 till slaget om Storbritannien 1940. Det han har att säga är inte blixtrande originellt, men det är roligt och intelligent genomfört. Man har utan tvivel förnöjelse av denna slanka roman — om man alltså inte kräver den på djupgående psykologi eller frätande samhällskritik. Kerstin Anér A. J. Cronin: Äventyr i två världar. Översättning av Nils Holmberg. Tiden 1952. 17:50. Den engelska läkarkåren har levererat åtskilliga författare som vunnit popularitet genom den gode familj edoktorns övertygande sätt och praktiska människokännedom: War-wick Deeping, Somerset Maugham, James Bridie och A. J. Cronin är några. Den som nådde längst på den ursprungliga banan var kanske dr Cronin, som genom begåvning och seghet tog sig in bland den engelska medicinens spetsar och hann bli en uppskattad socie-tetsdoktor innan sjukdom tvang honom byta yrke. Med en viss möda försökte han släppa loss de vaga författarambitioner han hyst sedan barndomen och resultatet blev ”Hattmakarens borg”, en ögonblicklig succés. Om detta berättar författaren i den nu översatta memoarvolymen. Han ger till en början en ganska livfull bild av den unge medicinaren med sin blandning av skotsk försiktighet och irländsk häftighet och flätar ur sin praktik samman en rad episoder, merendels med solsken på slutet, någon gång sentimentalt allvarliga. De vittnar än en gång om att Cronin verkligen kan konsten att berätta en historia åskådligt, kanske den säkraste nyckeln till världsframgång. Tyvärr glider han mer hastigt över sin författarbana, om den första boken får man bara veta att den var besvärlig att skriva och om de följande just ingenting. Om hur han själv ser på sitt romanförfattande sägs överhuvudtaget intet. Något mer står att läsa om de mystiska upplevelser som förvandlade Cronin från en vanekristen till övertygat troende och boken slutar med en appell till fördragsamhet och överseende och en tro på syndabekännelse och ånger som världens medel till räddning. Åke Runnquist 549