BOKRECENSIONER Egon Hostovsky: Den försvunne. Översättning av Erik Frisk. Bonniers 1952. 16:50. Äventyrsromaner, förlagda till nutidens kom-munistbehärskade länder, kan inte undvara ett strikt moraliskt schema. Det får inte finnas någon tvekan om var författarens och därmed läsarens sympatier och antipatier ligger, och båda måste vara så starka som möjligt. I en allvarlig politisk bok är det mera möjligt och t. o. m. tillrådligt att avväga ljus och skuggor på ett mer nyanserat sätt. Det är således mycket svårt att förena dessa båda genrer till en, som Hostovsky har försökt i ”Den försvunne”, en roman om kommunistkuppen i Tjeckoslovakiet. Kommunisterna i boken — lömska och obönhörliga kommissarier, trofasta enfaldiga själar i de lägre leden, tveksamma intellektuella med ständigt dåligt samvete på mellan-posterna — dem känner man igen, dvs. från litteraturen. Där har vi alltså bovarna, och så långt är thrillern klar. Men hur ser hjältarna ut? De liknar ingenting i sinnevärlden, varken sådan man känner den från böcker eller från egen erfarenhet. De uppför sig antingen vansinnigt eller också obegripligt och när en av dem till slut hemför en sorts seger, när alltså den kryptoliberale redaktören från sin sjukbädd utövar terror mot den allsmäktige Sovjetagenten i inrikesministeriet genom ett anonymt angivarbrev, då är detta en fullkomligt oförståelig och oförberedd åsk-smäll, utan ens den elementära grad av sannolikhet som en god kriminalromanförfattare brukar anstränga sig att ernå. Centralfiguren i kampen mot kommunisterna är ”den försvunne”, en journalist som man aldrig får se men vars inverkan på vänner och fiender är bokens väsentliga innehåll. Denne osynlige hjälte är uppenbarligen anlagd som en storstilad symbolisk figur, men det pinsamma är att man aldrig får något klart begrepp om vad han symboliserar och att hans effekt på läsaren är precis lika diffus och vag som om han i stället hetat ”demokratien” eller ”den mänskliga godheten” eller ”liberalismen” eller någon annan vittomfattande abstraktion. Han utstrålar ingen glöd, och det skulle ändå vara hans enda raison-d’etre. Det finns partier i ”Den försvunne” som är intressanta som diskussionsinlägg om kommunismens väsen och möjligheterna till motstånd mot den. För deras skull, och därför att man dock utgår ifrån att författaren är en man som har mer erfarenhet än svenskar har om erövringstekniken bakom järnridån, läser man boken till slut. De s. k. komiska inslagen i romanen gör dock sitt bästa för att få en att överge denna goda föresats. Kerstin Anér Pierre Brachin: Les influences jranqaises dans 1’æuvre de E. J. Stagnelius. IAC, Lyon-Paris 1952. Vid universitetet i Bordeaux förekommer en varm beundrare av Stagnelius, professor Pierre Brachin. Ett vittnesbörd om hans kärlek och kunskap har nyligen publicerats med franskt statsunderstöd. Brachin gör inte anspråk på att komma med stora nyheter om förhållandet mellan Stagnelius och Frankrike, men han finner det angeläget att underrätta sina landsmän om de resultat som den svenska forskningen har kommit till. Hans bok är en elegant sammanfattning, som tyder på fullständig förtrogenhet med litteraturen; ett par kompletterande förmodanden ändrar inte den bild, som den våldsamt intresserade förut har kunnat göra sig genom att på egen hand verkställa en kompilation. Brachin beklagar i ett appendix svårigheterna att göra Stagnelius åtkomlig för den gemene franske läsaren, men tillägger att en så eterisk poesi också i perfekt tolkning skulle ha svårt att finna eko i vår tid, som så helt är upptagen av kravet på engagemang. Prof. Brachin följer tydligen bättre med Stagnelius-forskningen än med den unga franska dikten. Bengt Holmqvist 550