FILMKRÖNIKA av INGRID ARVIDSSON Film och balett har många beröringspunkter. Den som blir gripen av det sköna genomförandet av ett musikaliskt tema och fascineras av spänningen mellan rörelsen och de fixerade positionerna är lyckligtvis inte hänvisad till att söka tillfredsställelse i den svenska balettfilmen ”Eldfågeln”. Det finns andra filmer som utan att beröra dansösers kärlekssagor med tenorer ger mer av balettens rytm och uttryckskraft. En sådan film är den utomordentliga amerikanska ”Sheriffen”, en film med självklar balans och resning, lysande komponerad av regissören Fred Zinneman. Händelseförloppet är stiliserat enkelt, koncentrerat till knappt mer än en timme. En farlig bandit som för flera år sedan drevs bort från en liten stad i Västern av sheriffen Gary Cooper väntas tillbaka med middags-tåget. Tre av hans hej dukar väntar vid stationen och man vet att han kommer för att utkräva blodig hämnd och upprätta revolvervälde. Sheriffen betraktar det som sin obehagliga plikt att stanna och försvara sig själv och sin stad och ber invånarna om hjälp. Men ingen följer honom. Alla har sina skäl att inte våga. Sheriffen står fullkomligt ensam mot de fyra, övergiven också av sin unga hustru som är kväkare. Han är en fåordig man, en man som kan bli rädd och tveka, en man som kan gråta men en man som är bunden vid sitt samvetes plikt och utför den. Filmen är också en fåordig film, utan fraser. När allt är över säger sheriffen fortfarande ingenting och ingen säger något till honom. Tyst, i leda, kastar han bort sheriffst järnan i det ögonblick när han i en ytligare och Sheriffen. Regi: Fred Zinnemann. United Artists. Polisstation 21. Manus efter Sidney Kingsleys pjäs ”Detective Story”: Philip Yordan & Robert Wyler. Regi: William Wyler. Paramount. Skratt i paradiset. Manus: Michael Pertwee & Jack Davies. Regi och produktion: Mario Zampi. Eldfågeln: Manus och regi: Hasse Ekman. Terra-film. 9 bullersammare film kunde hyllats som stadens hj älte. Filmens amerikanska titel är ”High Noon”, klockan 12, det avgörande klockslaget och timmen när skuggorna på den vita sanden är kortast och skarpast. High Noon Ballad är det suggestiva musikaliska tema som bär upp bilderna av den lilla staden inför sin dom och prövning. Hela filmen är musikaliskt genomförd, en ballad i svart och vitt under den brännande middagssolen och den brännande vissheten om dödens närhet och den mänskliga handlingens betydelse. Spänningen återges i de återkommande ordlösa bilderna av den ensamma mannen med sina långa ben släntrande längs den tomma gatan, de ängsligt vikande borgarna i kyrkan och på krogen, de tre gestalterna vid stationen, de orörligt utsträckta skenorna där tåget skall komma och den fina kontradansen mellan de två kvinnorna, den ljusa och den mörka. På de olika klockorna i de olika hemmen fixeras varje skede av denna långsamt mognande timme, mognande som en tung frukt kring den ensamme mannens beslut som är dess kärna. Någon har skarpsinnigt utläst en politisk innebörd i filmen och påpekat dess propagandistiska avsikt att uppmana en tveksam värld att sluta upp vid sheriffen Amerikas sida i kamp mot våldet. Från denna utgångspunkt angrips sedan filmen för sitt djupt odemokratiska sätt att framställa sheriffens motståndare som en förbrytare. Inför en stiliserad framställning av en tidlös samvetskonflikt som denna är en sådan anmärkning ungefär lika rimlig som att säga att det är odemokratiskt att låta en del schackpjäser och pianotangenter vara svarta och en del vita. I den heliga demokratins namn borde alla snarast göras rättvist grå. Tyvärr är själva solen oefterrättligt odemokratisk i sitt sätt att låta skuggor och ljus spela i mönster som inte alltid stämmer med ögonblickets politiska kritcirklar. Också filmen ”Polisstation 21” (av William Wyler efter en känd pjäs) handlar om en 551