FILMKRÖNIKA mans kamp mot det han betraktar som orätt och utspelas under en koncentrerad tid. Men andan är helt annorlunda, de yttre effekterna mera braskande och den inre hållfastheten mera tvivelaktig. Dygnet har framskridit, skuggorna är längre. I nattens dunkel på polisstationen, där ett skiftande galleri passerar förbi, finns inte någon klar uppdelning av svart och vitt utan gallerskuggorna faller lika ödsligt randiga över puritaner och syndare. I ”Sheriffen” gick en ensam man rak under solen, i ”Polisstation 21” sitter alla nerhukade i ångest inför sina offer och domare. Det första man fäster sig vid är den vårdslösa behandling som polispersonalen utställer anhållna och misstänkta för och när så småningom den mest hårdhänte och nitiske detektiven kommer i brännpunkten visar sig hans nit dölja sjuka punkter. Han blir också offer för sin egen hårdhet, på några timmar rasar hans tillvaro samman, han genomskådar sig själv och blir skoningslöst skjuten av sitt eget offer. Om filmen i någon mån kan betraktas som en uppgörelse med den amerikanska puritanismen är det alltså en uppgörelse i puritanismens egen benhårda anda med dess ödsliga lära om determinismen och arvsynden. Under dessa kalla stjärnor utvecklas emellertid ett perfekt iscensatt drama med säkert beräknade effekter, där det visar sig att alla personerna i det färgrika typgalleriet är logiskt sammankedjade, bundna vid varandra med arvsyndens band och instängda tillsammans i en värld utan nåd där den hårdaste domen fälls över domaren själv. En mildare dom över hyckleriet fälls i den engelska komedin ”Skratt i paradiset”, där fyra arvingar till en gammal mästare i prac-tical jokes åläggs att fylla vissa prov för att få ut sina arv. Sensmoralen är att arvingarna genom de excentriska och chockerande uppdragen skall lära sig att bryta sina egna konventionella cirklar, vilket allt skildras med vänlig humor i ett något förstrött tempo. Den sadistiske testatorn har också velat göra var och en till offer för sitt eget hyckleri och sadismen ger underhållande resultat i några roligt satiriska porträtt. Den respektable översten Alastair Sims försök i förbrytarbranschen är filmens stillsamma höjdpunkt och efter alla dystra filmbudskap om att vi alla är potentiella mördare och om hur svårt det är att hålla sig på rätt sida om fängelsegallren känns det kanske befriande för filmpubliken att i stället få bevittna hur svårt det är för en vanlig, något disträ och mycket konventionell person att vara förbrytare. En piruett i filmmarginalen utföres av den oscarbelönade tecknade kortfilmen ”Mr Gerald booing-booing” en bagatell i myggvikt i och för sig, men med en fräscht graciös teknik i det tecknade maneret som är befriande väsensskilt från Disneyskolans gälla och skrikiga effekter. ”Mr Gerald” har närmast något av Stig Lindbergs smeksamma charm och säkra färgsinne med en naiv skärpa i ögat som ger okonventionella resultat. De olika personernas sätt att gå och röra sig är t. ex. satiriskt stiliserat i ett mycket roligt maner, ett luftigt utkast till en komisk balett med balettens grace och precision. Någon sådan grace, rytm eller precision är tyvärr svårare att urskilja i ”Eldfågeln”, förvånansvärt nog signerad av Hasse Ekman som brukar ha finare handlag. Av danspar-tierna förefaller Maurice Béjearts ”Möte med en främling” något kvasilitterär efter det fina partiet i flickans rum, medan nyinstuderingen av ”Eldfågeln” har några vackra och storslagna partier där filmen äntligen får flykt och rörelse. Men inför den genanta intrigen och de såsbruna vykort som här kallas färgfilm bör man vända sig bort och tänka på något annat. Gärna tänker man t. ex. på två tomma raka järnvägsskenor spända under några takter av en gammal ballad. ”Sheriffen” bygger på en gammal ballad och ett gammalt problem, tvånget att stå det onda emot, att våga livet för livets skull. Och ur det komplicerade livet kan även filmen ibland fånga något av dess rörelse och några av dess fixerade positioner. 552