KOMMENTARER OCH NOTISER Pierre Seghers. Författarna är Gunnar Ekelöf respektive Erik Lindegren och det är alltså deras två banbrytande diktsamlingar ”Sent på jorden” och ”Mannen utan väg”, som nu översatts till franska, i en serie där man tidigare på året publicerat ett urval ur Pär Lagerkvists två böcker ”Ångest” och ”Kaos”. Alla tre böckerna är översatta av Jean-Cla-rence Lambert, en ung skald och kritiker, som för några år sedan gjorde sitt första besök i Sverige. Han var en av de tidigaste i den lilla koloni av unga franska intellektuella som lockats hit av intresse för ”le lyrisme Nor-dique” och vars avlösningar ännu kan träffas ivrigt samtalande med svenska kolleger på Norma vid Kungsgatan i Stockholm. Lamberts insats har emellertid gått betydligt över den litteräre turistens. Man kan t. o. m. ifrågasätta om svensk lyrik någonsin fått en mer fördelaktig och synlig presentation på ett världsspråk. Detaljer i tolkningarna kan naturligtvis diskuteras, men som helhet ter de sig välgjorda och pålitliga, om man får tro kännare. Dessutom är att märka att böckerna inte som så ofta sker i dylika fall kommer ut i skymundan utan på ett välkänt förlag och i hygglig utstyrsel. Lambert har säkert haft ett väsentligt stöd av Svenska Institutets Pariskontor, men hans eget arbete innebär dock en så stor tjänst åt svensk litteratur att den borde hållas i åtanke när höstens stipendier delas ut — säkert finns på något håll en möjlighet att belöna annat än svenska original. En poetkongress avhölls i slutet av september på casinot i den belgiska badorten Knocke-le Zoute, föregången av åtskillig reklam. Den tycktes dock inte ha åstadkommit mer än litterära kongresser i allmänhet, kanske något mindre, eftersom många av de inbjudna uteblivit, däribland de flesta mer kända lyriker. Enligt den rapport vi läst i Figaro Lilteraire bestod förhandlingarna till ganska väsentlig del av att långa principiella utredningar upp lästes av författarna och sedan utdelades i stencilerat skick. Gudskelov, säger Figaro, förekom det dock också s. k. intermezzon. Herr Ilmar Laaban, en estländare bosatt i Sverige, är som bäst i färd med att lugnt och stilla rasera vårt stora litterära århundrade: ”Låt oss slippa höra talas om Ludvig XIV. På hans tid fanns det inga poeter.” En röst: ”Men Racine då?” ”Han var ingen poet.” Då uppstiger en liten tuppliknande herre i salens fond på sina höga hästar och trumpetar: ”Outhärdligt! Jag är fransman och jag tillåter inte att man här förolämpar vare sig Ludvig XIV eller Racine!” Man lugnar honom och herr Laaban fortsätter, då plötsligt den lille mannen åter gör sig hörd: ”Jag är kristen och jag säger bara merde!” Det visade sig att den franska ärans försvarare var en f. d. surrealist av mindre storleken, som medfört den livfulla vokabulären in i sin nya åskådning. Får man tro Figaro var hans initiativ det enda mer anmärkningsvärda som togs under kongressen. Sammanträffande Bo Bergmans framgångar med diktsamlingen ”Stunder” har lockat fram i minnet ett kuriosum, noterat vid tidningsläsning i somras. Söndagen den 20 juli inledde vi med att i Sydsvenska Dagbladet Snällposten ta del av Harald Schillers minnesartikel ”Gammal herre på Djurgårdspromenad”. Den handlade om Bo Bergman och där stod bl. a.: En annan gång kom Bo Bergman gående Karla-vägen fram på sin eftermiddagspromenad. När han kikade in genom au Boulevards dörr, fick han se sin vän Hjalle (Hjalmar Söderberg) sitta där helt solo. Han verkade i hög grad ensam, varför Bo steg fram och helt vänligt frågade: Får jag slå mig ner ett tag? Svaret löd: Låt lilla gubben sitta i fred — varpå Bo något snopen lomade av. Senare på eftermiddagen anlände stockholmstidningarna, som vanligt sistlidna sommar något hopklibbade av regnet. I Dagens Nyheter påträffade vi en novell av Bo Bergman vid namn ”Parnass”. Den skildrade två något karikerade unga skribenter i färd med 565