HJALMAR GULLBERG ORFEUS i Nu spelar han Nu spelar han sin brud ur underjorden, nu håller han det obevekliga förloppet i tyglar av musik tillbaka för en stund. Förintelsens monark och gravfurstinnan bevekta, för en stund, av strängaspel. . . Han sjöng som svanen sjunger i det sista, fast alla folk var döda som fick del av sången och alla ögon brustna på de uttorkade tåramas flod. Men folken kände dikter före Orfeus. Han såg att lejonen som dansade var lejon, vad hjorten hette mindes han från thrakisk skog och visste hur allt levande benämndes som rördes när han sjöng i versens takt. Han uppfann tonen, sångers förutsättning, men alla ord var gamla när han uppfann tonen och grekiskt språk förmäldes med fåglarnas uråldriga konst. Den gud som skapat världen i en gryning lät hav och stjärnor drunkna i ett hav av rosa och förde allt som levde till en jordisk man. Det var hans mun som fann de rätta orden, gav namn åt himlens fåglar, markens djur. Om denne Adam påstår män från Tyrus, att alla ord var nya som han gav åt tingen. 0 att få kalla månen i den skapade lustgården vid namn! 567