HJALMAR GULLBERG II Sjungande huvud Sjungande huvud som drev till sjöss med hårets svarta segel hissat, med släckta ögon . . . Ingen hand att röra det strida regnets harpsträngar, inga kunniga fingrar kvar att beledsaga denna odödliga stämma som blev slungad från en thrakisk klippspets. Så berättar sagan om Orfeus. Honom slet vid pukors tumult i rökigt fackelsken den larmande gudens kvinnor sönder som en bock. När de rusigt sörplat i sig blodet, slängdes till spis åt hundarna hans kön, åt havet det ensamma huvudet som sjunger, buret högt av vågorna mot sin fjärran hamnplats på Lesbos. Löst från lemmarnas tyngd, från buken och dess bihang kommer här den slutlige Orfeus: stympad, blind, en havsmelodi för måsar — bara en spelmans tvättade ansikte, bara en mun i sin naturliga infattning . . . 568