ARNOLD LJUNGDAL MANNEN SOM SVEK En diktcykel 1 Lämnande vardagens oinlösta förpliktelser: kärlek, vänner, arbete, allt som kan binda med skuld eller tillgivenhet, har jag stigit upp i natt för att packa mina tillhörigheter och listigt som sömngångaren, osedd, ohörd, promenerat ut genom de stängda fönstren över hustaken, ut i frihet. Min flykt är omsorgsfullt förberedd: inte ens på hotellet där jag tillfälligt tagit in anar man min identitet. I morgon skall min plats vid sammanträdesbordet stå tom. Och medan det snöar därhemma genom det övergivna brevinkastet till en växande driva av obesvarade anrop skall jag gå omkring som vanligt, mitt ibland er, men förvandlad — igenkänd av ingen. Ingen som snuddar mitt ansikte med blicken på gatan gissar min hemlighet, ingen vet att jag är mannen på jakt efter Arkimedes dröm: den fasta punkt bortom varje bestående ordning som skall lyfta universum ur dess hakar. 2 Med hänsyn till de falska rykten som sannolikt kommer att cirkulera om mitt försvinnande är det mig angeläget att framhålla att orsaken inte, som man lätt kunde förmoda, ligger i dåliga affärer, familjetrassel, olycklig kärlek eller något annat av de motiv som i vanliga fall brukar åberopas. För alla dem 569