ARNOLD LJUNGDAL som vet vad det vill säga att söka efter de vises sten, perpetuum mobile eller det exakta värdet av talet ”pi” kommer mina bevekelsegrunder att te sig begripliga. För er andra är de svåra att förklara. 3 Hur frestande hade det inte varit att stanna. Att hejda stegen en höstkväll som nu och ge sig hän åt er bild av förtrogen verklighet: lövfallets brinnande prakt och skymningens stillhet, en arbetshästs sävliga lunk: allt som är nära, jordvuxet, allt som talar till dig med det redan fullbordades svala vishet som ville det säga: lär dig vårt vissnandes lugn. Men jag kan inte stanna och ge mig hän. Jag kan inte slå mig till ro med en frid som liknar dödens — önskelös, drömlös. Med varje dag, med varje timme som för mig närmare slocknandet förnimmer min själ alltmer brinnande kravet inom mig som drev mig att svika inför kravet som svikits, den yttersta uppgiften: att bortom ögats och örats brokiga mångfald söka en annan, mera farofylld kunskap — ett ord som förvandlar. 4 Men tiden är knapp. Det hastar. Det är så mycket som ännu återstår för mig att inhämta och lära. När natten är inne träder jag med månskenet på de övergivna biblioteksgolven och vandrar som gengångare, tyst, mellan outlösta budskap från döda generationer. I vetenskapens laboratorier som främling — instucken bland skaran av likgiltiga assistenter — lyssnar jag till redogörelsen för experimentens senaste rön. Förflutet och närvarande, verkligt och drömt: allting måste min tanke ha vägt och pejlat, innan mitt uppdrag är slutfört, formeln färdig att nedtecknas. 570