MANNEN SOM SVEK 5 En gång — ett ögonblick av svindlande hänryckning — trodde jag mig stå inför gud. Och solblind, med svedda ögon skådade jag in i kratern, i eldens hjärta. Framför mig i ett enda odelbart nu låg livets väg upprullad, från amöbans första trevande utkast till själ och fram till människohjärnan, dolda krafters mottagningscentral. Men synen brast. Gud (förefaller det) är en sedel av alltför hög valör för att rätt gå ihop med vårt vanliga myntsystem. Vi måste lära oss växla om honom i verkligheter av lägre dignitet: andar, förmedlare, nedstigna sändebud — hela denna värld av dunkla, mäktiga mellanväsen som Hölderlin kallar för gudar, Rilke för änglar. Lågor blixtlikt svepande in i vår tillvaro, ofta i nattens tystnad, för att snart, lika plötsligt, lämna oss: som trolös älskare flyr vid dagens inbrott. 6 Lägg undan fadersdrömmens insignier. Lägg undan svärdet, spiran — allmaktens envåldsskrud. Från katedralens mäktigt upptornade symbol av en oföränderlig verklighets fasta rangordning med dess hierarki av krafter, gudomliga hjälpare, alla underordnade samma betvingande vilja, alla infogade var och en på sin plats i portal, i nisch eller utsprång, för jag dig tillbaka till ursprunget, alstringsskötet: till själens dunkla, outspanade djup där gudarna tar form vid extasens födelseskrik och stiger för vår syn en flyktig sekund av splittrad förvirring, skymtande bortom myten som förtätade skuggor av våra egna lidelser: mörka, gåtfulla, ogenomträngliga, ofta söndrade, ofta i strid med varandra, men trevande som vi bortom splitet och söndringen efter en värld av ordning och sammanhang. 571