ARNOLD LJUNGDAL 7 Men ack — inte heller gnistans osäkra vittnesbörd om elden är det mig givet, som granskare, att obesett acceptera. Likt alkemisten över sin degel — insnärjd i symbolernas mångtydiga teckenspråk — gräver jag med sönderbrända fingrar bland mina droger otålig efter den sammanfattande formeln: efter en minsta gemensam nämnare för det som med visshet låter sig fastställas. 8 En dröm kom till mig i nattens tystnad på såriga fötter, som efter en lång vandring. Den såg på mig med blinda, oseende ögon och talade till mig, i nattens tystnad, med själens längtan efter sin förskingrade trygghet: Var finns du, bakom vilket ansikte döljer du dina masker? Under vilket namn? Genom årtusenden har jag väntat på dig, genom årtusenden skall jag vänta på dig — du som kan hjälpa, vänd om. Men fången i glasartad sömn förmådde jag varken röra mig eller tala. Blott oklart — som ur ett fjärran minne — anade jag konturen av ett svar. Något inom mig tänkte: Okände — du tar miste. Din ensamhet är inte ensam; din saknad är inte din. Den är dryckens saknad efter törstiga läppar, den är skärvans saknad efter meningsfull helhet: min egen saknad. Ty jag är du. Jag är du på jakt efter mig själv. 572