DOMENICO REA CAPPUCCIA Vid tiden för Interregnum — från den åttonde till den trettionde september 1943 — öppnades alla fängelser, en händelse som man hörde talas om längre fram. Medvetna om faran att straffängelset kunde förväxlas med en fästning, eftersom kanonskotten strök fram över det, övergav fångvakterna sina poster för att fly långt bort. Å andra sidan följde de endast till punkt och pricka myndigheternas exempel, ja, de gjorde som själve konung Emanuele, som tog sin tillflykt till Brindisi. Och fast fångvakterna aldrig sade eller ropade till fångarna: ”Rädde sig den som kan!” ansåg de det ändå som sin plikt att befria dessa olyckliga stackare. De ville inte medverka till att fängelsestraffet förbyttes i en oförskylld död. Och vilken död! Sedan de hade samlat ihop sitt pick och pack glömde de således att stänga dörrarna, som de lämnade på vid gavel. I tre långa år hade fångarna i San Panta-leone sökt blidka sin hembygds helgon genom att fasta, läsa radbandet och försaka sina promenader ute i det fria bara för att fängelset skulle träffas inte av ett kanonskott utan av ett helt regn av bomber. De var säkra på att de inte skulle dö, så överväldigande var deras längtan efter frihet; och först när väckningen en morgon uteblev, märkte de att de var fria. Under allmänt jubel, utan en tanke på att förse sig med matsäck, endast uppfyllda av denna åtrå efter frihet och eggade av hemlängtan och tusen andra begär omfamnade de varandra och lovade att de skulle träffas igen hundratals mil borta från detta bedrövliga hemvist. Som vilda katter störtade de sig sedan utför kullen och försvann. Den sjuttioårige Tori Cappuccia var den ende som inte ville fly. Eller rättare sagt, hans ena jag ville det, medan det andra höll honom kvar i villrådighet. Och skälen för och emot en flykt vägde så jämnt hos honom att han låg kvar på rygg på sängen och såg på, medan de där svaga och otacksamma förrädarna rymde sin kos. Han var i alla fall en aning upprörd till sinnes och gråten satt honom i halsen — en gråt som vällde upp ur hans väsens innersta och som han ville hejda genom att försöka samla ihop sina ägodelar, sedan cellen hade blivit tom. Men när han stod i dörren, kom en ovan och modstulen känsla över honom. — Vart ska jag, stackars gubbe, ta vägen i Kalabrien ? I många år hade han varit uppsyningsman i fängelset. Han hade varit en sådan där oförvitlig fånge, som länge har gett prov på ett gott uppförande och därför får tillåtelse att gå fritt omkring i fängelsets environger. Sådana fångar får sig anförtrodda olika tjänster och uppdrag, och i egenskap av bärare följer de ibland med de fångvaktare som har att göra de dagliga inköpen. Cappuccia hade inte bara förmånen att kunna röra sig mera fritt än de andra, han behövde inte ens sova i cellen, fast han hade kvar sin brits där för den händelse att han plötsligt skulle få lust alt sova tillsammans med kamraterna. Och på sommaren kunde han sova ute i trädgården, och på vintern på en soffa invid härden, i sällskap med fångvakterna. Han hade tillägnat sig samma disciplin som den tama fågeln, som inte flyger ut ur buren, även om den står öppen. Och om han gör det, vänder han alltid åter till den plats, där han frivilligt har stannat kvar. 575