DOMENICO REA Hur många fångar — och inte bara nykomlingar och unga män — skulle inte ha försakat sina ögons ljus bara för att få göra en utflykt dit ner, till Nofi, den lilla staden nedanför San Pantaleone. I synnerhet om natten, under sommarens fester, då folket roade sig, steg ett helt hav av röster upp mot fängelset. Man kunde verkligen höra bullret därnere — slamret när de fyllda vinglasen vältes omkull, skratten från kvinnorna som med sina klirrande örhängen och glashalsband promenerade med sina trolovade, älskare och äkta män. Och fången njöt av det i små klunkar, han smuttade på det som på en välsmakande dryck, medan en aria ur operan Lucia svävade fram mellan mörker och stjärnhimmel. En gång i världen hade fångarna själva varit kamrater, trolovade, äkta män, husfäder och festarrangörer. Men Tori Cappuccia, som var gammal och förtorkad som den Helige Alfons och blind på ena ögat, skyllde i stället genast på någon krämpa så snart det var fråga om att gå ner till Nofi. Han var rädd för spårvagnar, lastbussar, bilar, motorcyklar, cyklar och alla andra helvetesmaskiner, som enligt hans mening med flit skulle sätta kurs rakt på honom, kretsa omkring honom och pusta ut gnistor och ångmoln bara för att få honom att tappa huvudet och kasta sig under dem. Cappuccia kom bara ihåg slädar, droskor, kapplöpnings-hästar, fuxar, fölungar, mulor och åsnor och lätta fjädrande droskor, som var både bekväma och snabba. De där fördömda maskinerna fanns varken när han eller hans far föddes. Men när Tori blev äldre, hade han — av en futtig anledning — slagit ihj äl en ung man, Giuvi, hans bäste vän. Och utan att han visste varför, enbart av våldets drift, som om Giuvi hade varit inte en kropp utan en ondskefull skugga. I de anklagades bur blev han rasande; han svor ve och förbannelse och skrek att han inte hade dödat någon. Och om hans döde vän hade kunnat tala från världen på hinsidan — ”Säg ett ord, Giuvi, du som vet hur det gick till!” bad han bevekande — skulle han ha gett honom rätt. Men eftersom Cappuccia hade blivit rövare och sårade eller dödade en karabinjär, så ofta han råkade på någon, fann han under buren högar av sårade och döda, på samma sätt som Orlando, den bålde krigaren, som gjorde ner hela berg av saracener på dockteatern i Gif-foni. Det var därför de hade dömt honom till straffarbete. Under de första åren var man tvungen att gång på gång flytta honom från ett fängelse till ett annat, innan han gav sig till tåls och började känna sig fästad vid sin brits, vid kamraterna, den dagliga promenaden och de förmåner, som följde med ett gott uppförande. Men de levandes värld sände honom allt färre budskap. Under årens lopp hade han fått meddelande om att någon kamrat eller släkting hade gått hädan, och när han räknade efter, ingick också föräldrarna i slutsumman. Och han sörjde dem och grät. Men när han fick veta att hans trolovade, hans Lu-lina, hade dött som en förtorkad växt, suckade han: ”Nu är jag fri.” Äntligen lyckades han få bukt med sin obefogade svartsjukas dunkla röster. Lulina hade varit ett helgon på jorden. Och då sade han till de andra: — Mamma, Lula och Giuvi är nu uppe i himlen, och de håller redan en plats åt mig, som Lulinüccia talade om för mig under vårt sista samtal i drömmen. Alltså, om jag dör här eller i Giffoni, det kommer faktiskt på ett ut. Om jag ska komma till himlen, flyger jag dit var jag än är. Men det resignerade beslutet att inte fly den morgonen rubbades ett ögonblick just av minnet av Giffoni, hans hembygd; från att ha varit en oansenlig bild vidgade det sig och lät honom skymta den lilla landsvägen, där han och Lulina kom gående helt stilla mellan rader av blommande träd, som sträckte sig så långt ögat nådde. Och träden ringde ding-dong för varenda kärra, som körde förbi. Det var påskafton och de var på hemväg från ett 576