CAPPUCCIA besök, då trädens ding-dong plötsligt förbyttes i ett djävulskt skrammel, så vilt kom den tvåhjuliga kärran körande med Giuvi. Hästen stegrade sig — vem kunde väl ana det? — och Giuvi hann inte skjuta undan Lulina, som halvt medvetslös kastades till marken. Cap-puccia kunde inte tygla sitt raseri, det lade sig först när han såg både Giuvi och Lula liggande vid sina fötter. Och uppfylld av rädsla ropade Lula till honom: — Rädda dig! Rym! Men vart skulle han rymma? Inte fanns det väl någon av hans anhöriga kvar i Giffoni? Och åt vilket håll låg det för resten? Han mindes inte en enda av de vägar, som från Giffoni förde till fängelserna på fastlandet. Försedd med handklovar och i fångkärran hade han tillryggalagt dem för första och sista gången, likt någon som utan att förstå förs från ett land till ett annat i en rovfågels näbb. — Därför är det bäst att jag stannar här, avgjorde han. Och sedan han hade lagt tillbaka sakerna på sina platser, började han gå omkring i fängelset. Han förirrade sig i gångarna, tröstade sig med den tanken: ”Äntligen har jag blivit ensam och kan göra vad jag vill.” Det första han gjorde var att gå till fångvakternas rum. Det fanns ingen där, bara det som de hade lämnat kvar efter sig, uniformerna. Cappuccia blev förtjust. Han hade i alla tider drömt om att få ta på sig en sådan där galonerad uniform, som han tack vare en oförvitlig vandel hade gjort sig förtjänt av. — Nu har jag varit här inne i så många år, men jag har aldrig stått under uppsikt, och ändå får jag aldrig befordran, brukade han säga för sig själv. Han tog av fångdräkten och klädde sig som fångvaktare. Han hittade en spegel och tittade sig belåtet i den. Och till slut började han gå ackurat som förste fångvaktaren, en inpiskad skälm som alltid gick och skramlade med nyckelknippan i gångarna för att tala om vem han var och vem som var i antågande. — Om du uppför dig ordentligt, så befordrar jag dig till fångvaktare, när du är sjuttio år, sade han till Cappuccia. Nu skulle Cappuccia ha velat svara honom: — Ser du, jag har utnämnt mig till fångvaktare, vid sjuttio år. Fångvaktare, det ska de gamla fångarna bli, brukade han alltid säga till sina överordnade, som vid många tillfällen lyssnade till hans åsikt. Han kände till fängelsehierarkins alla namn och krokvägar, alla stadgar och sedvänjor; och fängelset, det fanns också, inte inpräntat utan urholkat, cell efter cell, i hjärnans mjuka massa. Glömsk av att han var iförd uniform kom han att tänka på att det kunde finnas några stackars pojkar kvar i cellerna. Han öppnade dem alla. Det fanns inte en levande själ. Solen lyste in genom gluggarna och hela byggnaden verkade som ett slott. Han gick ut i trädgården, och utan att akta på kanonaden högt uppe ropade han på flera av de gamla fångarna, som var fria och anställda i fängelsets tjänst som han. Men ingen svarade. — De vantrivdes här inne allihop, sade han. Stackars fängelse! Och ändå hade det skyddat dem för regn och köld i så många år ... Under vinterkvällarna brukade några berätta sagor, andra spelade kort. De yngsta som hade landsvägen därhemma i friskt minne promenerade på kvällen med raska steg av och an framför sängarna, iförda rena och nystrukna fångdräkter, som de hade på sig enkom för ändamålet. Kosten var tryggad. Och när man bytte fängelse, fick man transport gratis, det var som att fara till en annan trakt med rekommendationsbrev till någon inflytelserik lymmel, en god vän till den inflytelserike lymmeln i det fängelse som man kom ifrån. Och vad var tacken? De hade gett sig av allesammans, i tro att man hade det bättre utanför. Som om det inte hade funnits bomber överallt... — Det var bra att jag stannade. Riktigt bra. 2 BLM 1952 VIII 577