DOMENICO REA Cappuccia stängde åter trädgårdsgrinden och gick för att kasta en blick ut i köket. Det var ett rymligt och luftigt kök, fullt med blänkande kopparkärl, som hängde på väggarna och verkade som krigares hjälmar. Han fick plötsligt en glupande aptit. Utan att göra sig någon brådska tvättade han sig om händerna och vederkvickte sig med en första klunk vin. — Ja, sade han. I dag ska jag mo ja mig som en pascha. Han tog en lök, skar den i skivor, så tog han två matskedar flott och lade det i stekpannan, hackade persilja och strödde över, kramade ur saften av ett par färska tomater i pannan. Över en annan låga kokade han vatten till makaronerna, körde ner handen i en stor kittel, som stod på förste fångvaktarens bord, och halade fram ett knippe rödlök, den där goda sorten som han brukade gömma där för sitt privata bruk. Och medan det hela puttrade och fräste och sände ut härliga dofter, knöt Cappuccia på sig en ren handduk och dukade bordet fullt med ricotta och vetebröd, som han fortfarande langade fram ur kitteln. Så gick han återigen ut i trädgården, lossade några himmelsblå vindruvsklasar, av den sorten som hade druvor till formen som bröstvårtor, och sade så ofta kanonaden hördes ovanför: — Skjut! Skjut ni bara! Jag äter och ni ger mig fyr! Han gick tillbaka in i köket och började äta och dricka utan att längre ägna en tanke vare sig åt Cappuccia eller förste fångvaktaren. Han var helt upptagen av det påkostande nöjet att äta, medan han oupphörligt sköljde ner anrättningarna med vin. Sedan somnade han på stolen med byxorna uppknäppta ända till tredje knappen. Men de marockanska soldater, som i tre dagar hade bombarderat Nofi, där det fanns gott om fabriker och en stor militär förläggning, fortsatte att förväxla San Pantaleone med en tysk fästning; och det skulle inte dröja länge förrän de hade erövrat fängelset. Några fientliga förposter hade redan tagit sig in i det. Tre soldater klättrade upp i det lilla fängelsetornet för att hänga ut en fana med Muhammeds symboler och färger. Cappuccia sov. De blå druvorna som han hade ätit kom honom att drömma skira drömmar. Han såg sig själv som helt liten pojke i Giffoni, på vägen där det fanns stenar som påminde om brödbullar och låga tuffstens-murar, sönderfrätta av blåsten och med ödlor ovanpå. Han stod i sin lilla kolt, som var nersölad av jord, medan modern hängde upp pastan på strecket och sade till honom: — Ta inte i den! Cappuccia ville prata med en lekkamrat genom hålet i pastan. Den ene satte örat intill hålet och den andre munnen, och viceversa. Modern slog till honom med en brödkavle och påminde honom om att han måste dö en gång. Det var liksom inte samme Cappuccia som nu. Nu var han lik fadern till den lille Cappuccia, när han sade till modern: — Äsch, låt honom leka! Men de båda pojkarna var redan försvunna. De hade kastat sig ner bakom den låga muren, borta vid träden. * Då soldaterna inte hittade någon utan fann allting öde och tomt, spred de sig, litet besvikna och en aning upphetsade i sin besvikelse, som myror i en myrstack och ställde till ett infernaliskt oväsen. De välte omkull möbler, sköt på fängelsedirektörernas porträtt och marscherade i en rad uppe på taket rakt över huvudet på Cappuccia, som i värmen hade kliat sig på kroppen och i håret och rivit sönder alla skira drömmar. Och han vaknade vid bullret med ögonen på skaft. Det regnade rappning. Cappuccia satte genast på sig en kopparkastrull från köket och sade för sig själv: — Förrädarna har kommit tillbaka. Nu ska de få sina fiskar varma. 578