CAPPUCCIA Beväpnad med en ugnsraka, som till formen påminde om en spetsig lans, och alltjämt med kastrullen på huvudet gick han ut i gången; och han trodde inte sina ögon, när han fick se de där gulingarna, som klädda i kortbyxor dansade fram och upphävde underliga tjut. Och av fruktan för att de skulle ta köket i besittning och göra rent hus där, så att han måste suga på ramarna för återstoden av sitt liv, gick han tillbaka för att stänga dörren. Men nu fick två marockaner syn på honom och skrek: — General allemann! Det berodde kanske på kastrullen, som han hade på huvudet. — Ge er i väg! dundrade Cappuccia. De marockanska soldaterna förstod inte. De gick närmare och fick sig var sitt dråpslag. Men det kom andra i deras ställe. Cappuccia stod mitt ibland dem med vilt flammande ögon. Och eftersom både han och soldaterna hade råkat i raseri, utan att någon av dem hade klart för sig vad striden gällde eller vem som var fienden, verkade Cappuccia som Orlando i strid mot saracenerna. Och till slut gjorde de ner honom, tack vare sin övermakt. Domenico Rea är född i Nocera är 1921 och för närvarande bosatt i Neapel. Trots sin ungdom har han redan hunnit med att skriva två novellsamlingar, ”Spaccanapoli” och ”Gesü, fate luce!”. Dessa båda böcker renderade honom förra året den största litterära utmärkelse som finns i Italien, Viareggio-priset. Denna novell är tagen ur hans senaste samling: ”Gesü, fate luce!” (Mondadori). Översättning från italienskan av Karin de Laval. 579