PER WESTERMARK TVÅ DIKTER Gryningsdröm Så steg hon ur mina sinnen stormen havet en gryningsdröm av andra färger och eldens händer, som ur Poseidons smärta och bränningar Un sphinx incompris i begynnelsen född ur Abrahams offer och mörkret dödens toga av siden Ur ljuset ljuset som jag vill böja med mina händer att födas ur skärvorna mellan mina fingrar. Hon en gryning av mina blixtar och ögonens sår mot klipprev evigt bunden av bedjande händer evig som eken alltid faller över det åldriga flodvattnet det förnyade helvetets mynningseldar men ändå renad av den fallande skymningen. I hennes trädgårdar finns tidiga vindar nya näktergalar Och blått blått är gräset bergen hösten Och vita blommorna mot hennes mun Hennes ögon som är så lugnt vända mot den orimliga horisonten så statiskt utanför allt oberörda verkar det som aldrig är rädda att se en större plågas trålar och när hon står vid relingen om natten så är det som vore hon ensam bara hon och hennes leende fjärran outtömligt som vågorna vi lämna efter oss som finns fast vi inte ser dem och allt är så fattbart nära när hon vänder sig om och drömlikt omedvetet formar munnen till ord som far bort i nattvinden utan mål av ingenting till intet men lugnar liksom smeker mina oroliga händer och hon rör vid min panna håret medan sömnen kommer sakta ett snöfall och allt tätare tills bara hennes leende finns kvar 580