JOSEPH CONRAD OCH DEN MODERNA ROMANEN ”Mörkrets hjärta” höjdpunkten i Conrads produktion. T. S. Eliot har inte kunnat undgå att fängslas av den mystiske Kurtz, mannen som sökte sig tillbaka till själva ursprunget för tillvaron — och som inte fann något. Eliots ”The Hollow Men” har som motto ”Mistah Kurtz — he dead”. Men det finns andra som inte kan se någon verklig kärna i denna novell. Den mest representativa av dessa är Leavis, som pekar på tendensen till överdramatisering och adjektivism och som därför ifrågasätter om inte ”Heart of Darkness” mys-tifierar snarare än ger verklig erfarenhet. De flesta som har skrivit om Conrad har följt hans utveckling kronologiskt. Conrad var en färdig författare, när han debuterade. Det hade tagit många ensamma år för honom att meditera fram ”Almayer’s Folly” och när den kom ut, var Conrad 38 år. ”Almayer’s Folly” och ”An Outcast of the Islands” — hans följande roman — innehåller många intressanta avsnitt men de tål inte att jämföras med de verk, som kommer efter dem — därom har praktiskt taget alla kritiker varit ense. Meningarna har inte heller skurit sig i någon högre grad i fråga om de tre arbeten, som är signerade av författarfirman Conrad-Ford Madox Ford. Inget av dessa arbeten behöver tas upp till diskussion, när Conrads insats för romanens utveckling ska mätas. Däremot möter man egendomligt nog en rad skiftande värderingar i fråga om Conrads sista romaner ”The Arrow of Gold”, ”The Rover” och den oavslutade ”Suspense”. De är samtliga präglade av trötthet och upprepar mekaniskt tidigare motiv. Albert Guerard, Jr har i sin bok om Conrad också visat att språket är slappt och glanslöst i dessa verk. Det var ju närmast ett under att en person som först vid vuxen ålder lärde sig engelska kunde bli en av de förnämsta författarna på detta språk och det är först de sista årens trötthet och känsla av hemlöshet, som ger möjlighet för det erövrade språket att ta revansch. * Joseph Conrad på äldre dagar Det kan vara tillräckligt med dessa antydningar om de skiftande värderingarna av Conrads verk. Svårigheten att nå fram till enighet bottnar i att det dröjde så länge innan man kunde fixera de problem, som Conrad sysslade med. Hans böcker utspelas nästan alltid på flera plan, hans retorik döljer ofta hans syften och det har behövts perspektiv och jämförelse med andra tendenser i litteraturen för att sikten skulle klarna. Conrad hade den förmåga att se som kanske måste finnas hos alla stora romanförfattare. Han såg — i både yttre och inre mening — mer än andra och hans kraftiga målande prosa är ett förebildligt instrument både när han beskriver människors handlingar och människors drömmar och förhoppningar. Conrad hade genom sitt yrke tillfälle att resa i stora delar av världen, men det är ändå förbluffande att han efter några veckors vistelse i en miljö kunde suga till sig det som är väsentligt — inte bara utanverken utan också den psykologiska atmosfären, spänningarna och motsatserna inom det sociala mönstret. Men 585